Den tidiga premiärmorgonen har varit lugn för Pär Sundström och det övriga i jaktlaget, i västra delarna av Ljusdals kommun. Så smått har de börjat misströsta något då det tycks vara svårt att hitta något uppslag. Men så plötsligt meddelas att någon sett en björn och att hundarna har tagit upp.

Pär Sundström, som har med sin 14-årige son Evert, har fått ett rörligt pass och förflyttar sig till fots jämte drevet.

– Jag hade ett väldigt bra läge på 15–20 meter i kanske en halvsekund, men då var det en hund i vägen, säger Pär Sundström.

Björnen försvinner in bakom några buskar i den annars relativt glesa gallringsskogen.

– Jag tänkte att jag får en ny chans på andra sidan busken, men det fick jag inte.

Pipan i hakan

Evert har ställt sig en bit bort och ser hur björnen byter riktning. I stället för att fortsätta bortåt rör den sig nu mot Pär Sundström, som genom buskarna inte uppfattar vad som är på väg att hända.

Plötsligt kommer björnen springande mot honom genom buskarna.

– Jag försökte backa, men hon kom snabbare än vad jag flyttade mig. Jag fick inte upp bössan, den fastnade i hakan på björnen, säger Pär Sundström, som där och då avlossar ett skott som framifrån går in under huvudet på björnen.

– Det var ingen diskussion om vart hon var på väg. Det var inte direkt någon skenattack. Hon hade redan bestämt sig.

Pär Sundström och björnen tumlar runt på vägen. Fastlåst i ramarna börjar björnen bita honom i ansiktet.

– Hon fick ett skumt grepp om mig. Samtidigt som hon knölade ihop mig nere på backen bet hon. Hon flög rätt på mig. Rätt på huvudet.

”Nej, nej, nej!”

Några meter bort står Pärs son Evert och ser vad som händer.

– I samma veva hör jag Evert skrika ”nej, nej, nej!”. Sen hör jag hur det smackar och smäller i björnen, så jag förstod att han hade gett sig på den.

Björnen, som nu bitit bort stora delar av den högra ansiktshalvan på Pär, byter fokus och ger sig i stället på Evert.

– Jag tog mig runt och tror jag kom upp på knä. Evert skriker ”Skjut! Skjut björnen”. Då ser jag knappt Evert, bara björnen. Jag hann förmedla det, att jag inte kunde skjuta eftersom de satt ihop.

– De stod nästan på knä och slogs för fullt. Evert hade inte slutat veva och fick i väg henne så det blev ett mellanrum på några decimeter. Då passade jag på att lägga in två snabba skott. Då gjorde hon någon meter och jag sköt två snabba till.

Blöder kraftigt

Björnen, en ensam hona på 137 kilo, är död. Kvar på vägen står far och son, den ena så skadad att han inom kort kommer att få flygas med helikopter till Umeå universitetssjukhus.

Snabbt kommer en passgranne till undsättning. Pär Sundström blöder kraftigt från huvudet och hittar sin kind och näsa på marken. En t-shirt knyts runt huvudet innan de hoppar in i bilen. Smärtan börjar komma.

– Jag förstod ungefär hur jag såg ut, och såg på Evert och passgrannens reaktioner när de såg mig. Jag förstod att det inte var vackert.

Pär beskriver hur de möter upp ambulansen och förstår även på personalens reaktion att det inte ser bra ut.

– Björnen bet mot skallen och bet bort, inte halva, men kanske en tredjedel av näsan – och allt under ögat ner till läppen.

– Läppen och ögat var helt. Örat var nästan helt.

Tacksamhet

I kampen för att rädda sin pappa har även Evert ådragit sig skador. Björnen har troligtvis lyckats bita honom i den vänstra armen och handen, vilket resulterat i frakturer. Dessutom har han fått rivmärken över ryggen och halsen.

Otvivelaktigt känner han en stor tacksamhet gentemot sin son, som genom sin insats kan ha räddat livet på honom, menar Pär Sundström.

– Det var schysst. Han backar inte. Det har jag vetat sedan tidigare, att det är skallben på honom. Björnen hade kunnat hugga en gång till mot huvudet om det inte vore för honom. Då är det inte säkert att det gått bra.

– Hon fick bara en chans och sen gav sig Evert på honom. Det är jag tacksam för. Och tacksam för att han fick så lindriga skador, att det bara blev lillfingret och handleden.

Men att se sin son kämpa på liv och död mot en björn har satt sina spår.

– Ja, det är något som håller en vaken på nätterna. Så är det.

Stor uppmärksamhet

Det har nu gått en dryg vecka sedan licensjakten på björn inleddes. I Gävleborgs län var tilldelningen på 140 björnar slut på sex dagar. En jakt som i vanlig ordning kritiserats av diverse organisationer – vars kommentarsfält på sociala medier sedan tillåtits fyllas med hatfulla kommentarer.

Det gick till och med så långt att Svenska Jägareförbundets generalsekreterare i ett öppet brev gick ut till såväl media som jaktkritiska organisationer med en uppmaning att skärpa sig.

En jaktkamrat till Pär Sundström har sagt att det troligen inte var mer än sex sekunder mellan det första och sista skottet. Ett ögonblicksverk, som Pär kallar det.

Hat och stort stöd

Däremot har händelsen inneburit ett långdraget efterspel för familjen, vilket också gjort att Pär valt att berätta om händelsen – i bland annat den här intervjun.

– En del kommentarer gör att man bara blir fundersam på vilken värld de människorna lever i, säger Pär Sundström, som menar att han ändå kunnat hantera situationen och känner ett starkt stöd.

Hur är det att stå i centrum för något sådant här, att först bli angripen själv, se sonen stå och slåss med björnen – och sedan kommer det massa elaka kommentarer?

– Man blir inte så stolt å deras vägnar. Hur låg nivå det är. Jag ser dem som barn, de som vill sitta och mucka gräl över internet. De är inte färdigutvecklade i skallen, det sitter i det. Det är skrämmande att de har rösträtt. Det är så jag ser det. Jag tar inte någon större notis.

Dålig kunskap

Kunskapen är för liten, menar han. Människan har redan rubbat naturen på så många olika vis, och då måste linan löpas hela vägen ut.

– De fattar inte att det är ett måste, att vi påverkar. Vi bor här, bedriver skogsbruk, odlar mat och påverkar naturen på alla vis. Då har vi en skyldighet att sköta resten också. Vi kan inte bara skita i det, då går det ju åt helvete. Fattar de inte det? Allt hänger ihop.

– Har människan tagit på sig rollen som huvudpredator får vi sköta den, och då ska björnstammarna hållas i schack likväl som älgstammarna. Precis som att råttpopulationerna och kackerlackorna i stan ska hållas i schack.

Planerar för hösten

Att de demokratiskt fattade besluten om jakt kommer att uppröra känslor även i framtiden är inte orimligt att tro, men det kan bara framtiden utvisa.

Trots allt som hänt är far och son vid god vigör, säger Pär Sundström, som är en inbiten jägare och redan nu planerar för sin jaktliga framtid.

– Jag har två bössor med raka kolvar, så jag får nog hem och öva lite vänsterskytte. Jag kan inte ta någon rekyl med den högra sidan av ansiktet den här hösten – det kan jag säga.