Kristinas abdikation – vägrade giftermål och lämnade Sverige

Beslutet att abdikera hade inte kommit som en överraskning för riksrådet och riksdagen. Redan vid sin kröning 1650 utsåg hon sin kusin Karl Gustav (1622–60) till arvfurste och tronföljare. Ett år senare lämnade hon beskedet att hon skulle abdikera.

Trots att riksrådet och riksdagens ständer försökte övertala henne att dra tillbaka sitt beslut, höll hon fast vid det. Varför, har historikerna undrat i århundraden. En förklaring har varit att drottning Kristina var katolik i hjärtat och därför ville abdikera. En annan anledning ska ha varit att hon hellre ville läsa och skriva, bilda sig, än regera som drottning.

En tredje förklaring var hennes syn på kvinnans roll, att det var en drottnings plikt att gifta sig och föda arvingar. En plikt hon kände sig oförmögen att uppfylla. Enligt henne själv var det mer passande med en man på tronen, för en man kunde försvara riket och fäderneslandet med vapen i hand, ”dertill een quinsperson är incapabel”. Enligt historikerna i dag utesluter inte den ena orsaken den andra eftersom vi aldrig kommer att veta säkert.

Nej, vi kommer aldrig säkert att få veta varför Kristina valde att konvertera, eftersom hon inte önskade att eftervärlden skulle få veta. Eftersom religionsbytet var en privatsak, går det inte att komma längre i sökandet efter ett svar och en mening – inte ens i dåtiden gick det att sträcka ut förståelsen längre.

Beslutet att abdikera har påverkat eftervärldens syn på drottning Kristina. Man har bland annat beskyllt henne för att ha varit slösaktig med statens medel och för att ha fört en på tok för generös adlig utnämningspolitik. Sanningen är att den verkliga boven i dramat faktiskt var hennes far, Gustav II Adolf. Efter kungens död 1632 lät kansler Axel Oxenstierna kriget föda sig självt – Sverige var en huvudaktör i det trettioåriga kriget 1618–48 – vilket innebar att man sköt över alla kostnader på byar och städer.

Denna oförmåga att under det pågående tyska kriget betala ut icke-adliga officerares löner under lång tid var en viktig anledning till att drottning Kristina senare delade ut adelskap. Hon gav dem adliga titlar som kompensation för ekonomiska avbräck, personliga lidanden och stora förluster samt som belöning för deras insatser.

Kristina ärvde ett strukturellt problem – som hon löste. Hon var i själva verket en mycket klok regent.

En ofta diskuterad fråga när det gäller drottning Kristina – vid sidan av den om hennes abdikation – är hennes förhållande till modern. Den unga Kristinas relation till Maria Eleonora (1599–1655) av Brandenburg var av en mycket komplicerad art.

Det var ett känslomässigt kallt och stört moder-dotter förhållande som påverkade Kristinas liv som vuxen, genom att den bestämde hennes självbild och uppfattning om kvinnlighet. I vuxen ålder uttryckte Kristina bestämda åsikter om kvinnor och makt; uppfattningar som inte var till kvinnornas fördel för att formulera det milt.

Exildrottningens ord om det egna könets oförmåga att sitta på maktens tinnar avslöjar ett självförakt samtidigt som hon riktar en hånfull nedlåtenhet mot en mor som enligt dottern hade misslyckats med det mesta.

När hon den 12 juni 1654 avreste från Stockholm och for söderut mot Kalmar och vidare till Danmark var det ingen som visste var hon skulle bosätta sig, inte ens riksrådet. Det blev till slut Rom.

I den stora staden kom hennes liv att drastiskt förändras. För första gången i sitt liv mötte hon en man hon älskade. Hans namn var Decio Azzolino (1623–89) och till yrket var han kardinal. Denne påvens närmaste man kom att bli Kristinas livskamrat. Och precis som för vilket par som helst fanns där stunder av salig lycka och tider av motgångar och olycka. Men det är, som det brukar heta, en helt annan historia.

Bo Eriksson är docent i historia vid Stockholms universitet och författare.

Publicerad i Populär Historia 2/2019

1626 Kristina föds 8 december.

1632 Gustav II Adolf, Kristinas far, stupar i slaget vid Lützen.

1636 Kristina skiljs från sin mor, Maria Eleonora.

1643 Börjar regelbundet gå på rådets sammanträden.

1644 Myndigförklaras och tar över rikets styre.

1649 Hennes kusin, Karl Gustav, väljs till tronföljare.

1650 Karl Gustav blir arvfurste. Kristina kröns i Stockholms storkyrka.

1653 Hennes tidigare gunstling, Magnus Gabriel De la Gardie, hamnar i onåd och förvisas från hovet.

1654 Abdikerar i Uppsala 6 juni, övergår i hemlighet till katolicismen. Karl X Gustav kröns.

1655 Blir officiellt katolik. Den 23 december gör hon sitt intåg i Rom. Blir bekant med kardinal Decio Azzolino.

1656 Planerar tillsammans med den franske kardinalen Mazarin att bli drottning av Neapel.

1657 Låter avrätta sin hovstallmästare, markis Monaldesco, som enligt Kristina har röjt Neapelplanerna.

1660 Karl X Gustav dör, Kristina återvänder tillfälligt till Sverige för att bevaka sina intressen.

1689 Dör i Rom. Decio Azzolino blir hennes universalarvinge.

Av Marie-Louise Roden.

Kristinas abdikation – vägrade giftermål och lämnade Sverige
Stockholms blodbad – motiven bakom massavrättningarna
Unionsupplösningen – Norges kamp för självständighet
Förlusten av Finland – en ekonomisk katastrof