I sin ledare om ”fallet Cronberg” (HBL 8.5) påstår Torsten Fagerholm, att Kant-kongressen i Kaliningrad i slutet av april ”nominellt sett organiserades till minnet av filosofen Immanuel Kant – vilket Rysslandskännare avfärdar som ett fikonlöv”.
Jag vet inte vilka ”Rysslandskännare” Fagerholm litar sig till, men Kaliningrad-kongressen (inte ”konferensen” som F. skriver) hade förberetts många år i förväg och inte bara av ryssarna, utan av hela den internationella Kant-gemenskapen. Meningen var att fira minnet av Kants 300:e födelsedag och det hela var tänkt som en stor händelse med hundratals deltagare från alla länder i världen. Det var Putins angrepp på Ukraina som satte punkt på dessa planer. Västliga organisationer drog sig undan från de gemensamma förberedelserna och omplacerade kongressen till Bonn där den kommer att hållas i september.
Om man bläddrar i programmet av den stump för kongress som sedan hölls i Kaliningrad – enligt den ursprungliga planen på Kants födelsedag i april – så märker man att de flesta föredrag bygger sig på solid akademisk forskning och ingalunda kan kallas för ”putinistisk propaganda”. Kant-kongressen har helt enkelt blivit ett offer av det nya kalla kriget mellan Ryssland och väst och, vad som är ännu värre, ryska filosofer och universitetsforskare har tagits till gisslan av ryska myndigheter som försöker utnyttja den internationella renommé Kants filosofi njuter.
Ryska kongressdeltagare, av vilka många redan i åratal har forskat i Kant och nu berövats möjligheten att diskutera saker med sina västliga kollegor, är på inget vis skyldiga på det som hänt. Troligen upplever de den vändning sakerna fått som en traumatisk händelse vilken kommer att lämna sina spår i rysk filosofisk kultur ännu långt in i framtiden.
I sak kunde man tala om en tragedi som drabbat inte bara filosofer utan hela den humanistiska forskningen i Ryssland. Därför tycker jag att det är osakligt att kalla kongressen i Kaliningrad som bara ”ett fikonlöv” för putinisternas strävanden där man endast ”nominellt” skulle ha talat om Kant. Verkligheten är mera komplicerad. En stor fråga som hittills tyvärr har blivit obesvarad är hur vi i väst kunde hjälpa våra ryska kollegor, av vilka de flesta knappast stödjer kriget i Ukraina. För det här problemet skulle också Fagerholm ha ägnat en tanke.
Vesa Oittinen, professor emeritus, Helsingfors universitet
Svar Då alla dörrar är stängda på grund av Rysslands ensidiga, oprovocerade och brutala invasion av Ukraina är det ingen hemlighet att det isolerade Kreml famlar efter alternativa metoder att nästla sig in i den internationella värmen.
Konferensen i Kaliningrad har avslöjats som en del av den strategiska planen ”Baltic Platform” – Kremls påverkansoperation som till stor del styrs av ryska säkerhets- och underrättelsetjänster, alltså Putins närmsta män. Man tjatar om ”nej till militarisering” – det vill säga vill allt utom ryska vapen.
Till dylika inviter behöver seriösa akademiker säga ”njet”.
Cronberg är ingalunda ensam om att låta sig bjudas på resa och uppehälle av ryska staten, eller att ställa sig upp vid ryska nationalsången (som videoinspelningen bevisar), och därmed ge eko åt Kremls propaganda.
Det är en sann tragedi att låta sig utnyttjas som buktalardocka för det ryska offernarrativet – i synnerhet under filosofisk eller annan aldrig så behjärtansvärd täckmantel.
Som ordförande för Karl Marx-sällskapet i Finland och professor emeritus vid Alexandersinstitutet torde Oittinen vara väl införstådd med rysk idéhistoria. Att Kremls påverkansarbete vinner ens ett uns av retoriskt stöd i Finland är ägnat att skapa förundran.
Torsten Fagerholm, Ledarskribent
