I år fyller Mauritz Stillers filmatisering av Selma Lagerlöfs debutroman Gösta Berlings saga 100 år. När den har premiär våren 1924 är det den största filmproduktion som någonsin skett i Sverige. Kanske är det därför inte överraskande att filmen ett sekel senare också är den största restaurering som Svenska Filminstitutet tagit sig an. Jag pratade med filmarkivarien Jörgen Viman som hade till uppgift att ingjuta nytt liv i Stillers epos från den svenska filmens guldålder.
För många idag är Gösta Berlings saga kanske mest känd för att det var med den som Greta Gustafsson blev Greta Garbo med världen. När filmen hade premiär 1924 hade ingenting på den skalan producerats i Sverige och internationellt blev den en stor succé. Både Greta Garbo och regissören Mauritz Stiller importerades kort efter till Hollywood för att göra karriär.
Runt 2015 börjar Svenska Filminstitutet arbetet med att göra en nyrestaurering av filmen. Sedan tidigare har de en restaurerad version av Gösta Berlings saga på 183 minuter som finns utgiven på DVD, men de har fått nys om att det finns tintade kopior av filmen utomlands – såsom den såg ut när den hade premiär. Färg är något Filminstitutets version saknar helt, deras är i svartvitt. Nu lånar de in kopior från både Portugal, Tyskland och Frankrike, men även två filmrullar från Moskva.
Allt detta material hamnar på Jörgen Vimans arbetsbord. Jörgen har arbetat med filmrestaurering, filmklippning och arkivering i över 40 år. Till Svenska Filminstitutet kommer han 2001. Idag sitter han bland annat med att rädda, pussla ihop och digitalisera stumfilmer.
En överraskande upptäckt
Planen är inte att göra så mycket mer än att framställa en kopia i färg med den portugisiska nitratkopian som referens, men Jörgen upptäcker snart något annat när han jämför de olika versionerna han nu har till hands. Han upptäcker bilder han inte sett förut.
- Det jag först kommer att tänka på är när Ekeby brinner, berättar Jörgen. Karaktären Marianne befinner sig då på godset. Hennes föräldrar är på en fest på en närliggande gård som heter Borg och ser genom fönstret att det brinner. Mariannes mamma säger till sin man att deras dotter är på Ekeby och då slår han henne! Den bilden, när han ger henne en örfil, fanns bara i det portugisiska materialet. När jag hittade den, vilket var den första bilden jag hittade som vi inte hade sen tidigare, det var ett euforiskt ögonblick.
Jörgen upptäcker också andra skillnader som snarare skapar huvudbry. Flera av scenerna han hittar i det inlånade materialet är filmade ur andra kameravinklar än i Filminstitutets version, även om skillnaden nästan alltid är marginell.
- Om det fanns en väggklocka i scenen, till exempel, så kunde man på ena bilden bara se kanten på klockan medan man på den andra bilden kunde se hela, men Gösta Berling stod alltid i mitten i bilden på båda versionerna.
Det visar sig att vid tiden när Gösta Berlings saga spelades in så upptog man ofta två negativ av varje film, med två kameror placerade tätt intill varandra så att de var så lika som möjligt. Anledningen var att det ännu inte gick att framställa tekniskt tillfredsställande duplikatnegativ och Svenska Bio hade för vana att låna ut ett originalnegativ utomlands. Det var alltså en smidig lösning för att kunna ta fram fler kopior av filmen snabbt för distribution. Båda versionerna var ju ändå nästan identiska, men inte helt. Det blir upp till Jörgen att bestämma vilka bilder som ska användas.
Arbetet med Gösta Berlings saga exemplifierar hur viktigt samarbetet är mellan filmarkiv i olika länder. Hur essentiellt det är att kunna låna material av varandra. Man vet aldrig vad som finns där ute.
- Vi trodde inte när vi lånade in materialen att det skulle bli så otroligt stort, säger Jörgen. Att vi skulle hitta så många nya bilder och att det fanns två negativ. Det var så många överraskningar i arbetet hela tiden när man jämförde.
Skapar textrutor i Photoshop
Nu med allt nyupptäckt material bestämmer sig Jörgen och Filminstitutet även för att försöka återskapa alla 405 textskyltar som ingår i filmen. Tyvärr finns bara tre original bevarade av de som grafikern Alva Lundin skapade åt Gösta Berlings saga till dess premiär. I researcharbetet om filmen hittar Jörgen bilder på tre stycken till i en tidskrift från 1924 i ett reportage om Alva Lundin och hennes arbete. I och med det har han nu åtminstone några referenser att utgå ifrån. Texterna som ska stå i dem finner Jörgen tack vare den svenska censuren, Statens Biografbyrå, som har alla textlistor bevarade. Men han blir lite konfunderad över den gammaldags stavning som de skrivits med.
- Det var många frågetecken kring hur jag skulle stava vissa ord, berättar Jörgen. Ska jag stava det med V eller F? Ska Värmland vara med W eller ska det vara med V?
Svaret hittar Jörgen igen i artikeln om Alva Lundin. Där beskrivs hur Mauritz Stiller velat att Gösta Berlings saga skulle ha texter som skulle ge åskådaren ett intryck av att ha öppnat en gulnad gammal bok med ålderdomlig stavning och snirklig typografi.
- Vi skapade ett typsnitt som påminner om det som Alva hade målat som jag kunde använda när jag skapade textrutorna i Photoshop, säger Jörgen. Där hade jag också möjlighet att dra lite i bokstäverna och göra texten lite mer levande. Alva hade ju gjort allting förhand så bokstäverna kunde se lite olika ut från bild till bild.
- Alva var även känd för att hon gjorde mycket illustrationer inspirerade av det som stod i texterna, jättevackra bilder. Det finns till exempel en text som handlar om en duell och då hade hon målat en värja under texten.
Eftersom Filminstitutet fortfarande saknar 399 textskyltar och inte vet exakt hur alla ser ut får Jörgen skapa efter eget huvud. De original de har går inte att använda, både för att kvalitén är för dålig och för att allt skulle bli enhetligt. Alla stumfilmstexter är därför nya och skapade av Jörgen i Photoshop. Tyvärr innebär det att Alvas alla illustrationer saknas i den restaurerade filmen.
Arbetet med att researcha, klippa om och skapa texter pågår från och till i flera år. En analog kopia av Gösta Berlings saga på 35 mm film visas på Cinemateket 2018 i väntan på dess tur i kön att bli digitaliserad. Listan är lång. Arkivet på Svenska Filminstitutet innehåller 9 000 svenska filmer och det är först 2011 som beslutet tas att börja digitalisera det svenska filmarvet. Bara 70 till 80 stycken digitaliseras varje år. En anledning är att digitalisering inte bara handlar om att skanna in material och finputsa lite. För Gösta Berlings saga innebär det att Jörgen klipper om hela filmen på nytt. Det är även då som färgerna utifrån den portugisiska kopian tillfullo kan implementeras. Den digitaliserade versionen blir också flera minuter längre tack vare bättre klippning och nya bilder som Jörgen väljer ut.
Att bevara filmhistorien, inte förvränga den
Med dagens teknik går det att städa upp stumfilmer mer än vad man någonsin kunnat tidigare men i och med det har också ett dilemma ibland uppstått.
- Målet är att filmen ska se ut så som den gjorde när den hade premiär, säger Jörgen. Idag kan vi ju digitalt ta bort allt och göra allting så otroligt vackert. Såg det ut så då? Nej, det kanske det inte gjorde. Därför gör vi så mycket efterforskning vi kan för att ta reda på hur filmen såg ut när den först visades. Vi måste vara filmhistorien trogen och filmhistorien är vårt facit. Vi vill bevara filmhistorien, inte förvränga den.
Tack vare digitaliseringen har Gösta Berlings saga som filmhistorisk klenod nu ett säkert liv framför sig på festivaler och cinematek runtom i världen då de flesta biografer idag inte längre kan visa analoga kopior.
- Gösta Berlings saga är det absolut största jag gjort, säger Jörgen. Det går inte att jämföra med något annat. Det var så otroligt mycket material. Sen är ju Gösta Berling saga faktiskt två långfilmer egentligen. Dubbelt så långt och dubbelt så komplicerat.
Genom alla nya bilder som hittades med hjälp av det inlånade materialet är den nyrestaurerade digitala versionen av Gösta Berlings saga hela 206 minuter lång. Fortfarande inte lika lång som den var när den hade premiär 1924 – men ett sekel senare har vi som filmälskare aldrig varit närmare att se filmen som biopubliken såg den då.