What do you think?
Rate this book
In the Presence of Schopenhauer
The work of Michel Houellebecq - one of the most widely read and controversial novelists of our time - is marked by the thought of Schopenhauer. When Houellebecq came across a copy of Schopenhauer's Aphorisms in a library in his mid-twenties, he was bowled over by it and he hunted down a copy of his major philosophical work, The World as Will and Representation. Houellebecq found in Schopenhauer - the radical pessimist, the chronicler of human suffering, the lonely misanthrope - a powerful conception of the human condition and of the future that awaits us, and when Houellebecq's first writings appeared in the early 1990s, the influence of Schopenhauer was everywhere apparent.
But it was only much later, in 2005, that Houellebecq began to translate and write a commentary on Schopenhauer's work. He thought of turning it into a book but soon abandoned the idea and the text remained unpublished until 2017. Now available in English for the first time, In the Presence of Schopenhauer is the story of a remarkable encounter between a novelist and a philosopher and a testimony to the deep and enduring impact of Schopenhauer's philosophy on one of France's greatest living writers.
But it was only much later, in 2005, that Houellebecq began to translate and write a commentary on Schopenhauer's work. He thought of turning it into a book but soon abandoned the idea and the text remained unpublished until 2017. Now available in English for the first time, In the Presence of Schopenhauer is the story of a remarkable encounter between a novelist and a philosopher and a testimony to the deep and enduring impact of Schopenhauer's philosophy on one of France's greatest living writers.
60 pages, Paperback
First published January 11, 2017
About the author
Michel Houellebecq
65 books7,332 followersMichel Houellebecq (born Michel Thomas), born 26 February 1958 (birth certificate) or 1956 on the French island of Réunion, is a controversial and award-winning French novelist. To admirers he is a writer in the tradition of literary provocation that reaches back to the Marquis de Sade and Baudelaire; to detractors he is a peddler, who writes vulgar sleazy literature to shock. His works though, particularly Atomised, have received high praise from the French literary intelligentsia, with generally positive international critical response, Having written poetry and a biography of the horror writer H. P. Lovecraft, he brought out his first novel Extension du domaine de la lutte in 1994. Les particules élémentaires followed in 1998 and Plateforme, in 2001. After a disastrous publicity tour for this book, which led to his being taken to court for inciting racial hatred, he went to Ireland to write. He currently resides in France, where he has been described as "France’s biggest literary export and, some say, greatest living writer". In 2010 he published La Carte et le Territoire (published the same year in English as The Map and the Territory) which won the prestigious Prix Goncourt; and, in 2015, Submission.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 99 reviews
April 26, 2021
Michel Houellebecq affiche une admiration presque fanatique pour Arthur Schopenhauer. S’il n’y a pratiquement rien de commun entre un Wagner, un Nietzsche (première manière), un Tolstoï, un Freud, un Borges et l’auteur des Particules élémentaires, il y a au moins cela qui les rapproche tous. Ce culte, que Houellebecq a manifesté depuis le début (et un peu renié par la suite), est en fait, assez singulier, là où il aurait été plus convenu et, disons-le, assez banal d’exprimer un goût pour Hegel ou pour Nietzsche, deux autres penseurs allemands de la même période qui sont en contraste complet avec le bouddhiste de Francfort. En fait, Houellebecq considère que Schopenhauer est (à rebours de la chronologie) une sorte d’antidote à la philosophie volontariste de Nietzsche, « philosophie immorale et repoussante » (p. 12 — sans doute ironique). Bref, En présence de Schopenhauer n’est rien d’autre que la réaffirmation ardente de cette admiration — le vocable « en présence de » souligne assez le fait qu’on a affaire ici à un personnage tout à fait éminent, comme on dirait « en présence de Son Excellence Monsieur le président de la République » ou quelque chose de ce genre.
Houellebecq, plus de vingt ans plus tôt, avait témoigné d’une vénération similaire dans son magnifique petit hommage : H. P. Lovecraft : Contre le monde, contre la vie. Mais à la différence du livre sur Lovecraft, qui développait une vraie vision de l’auteur de The Call of Cthulhu, En présence de Schopenhauer est essentiellement un florilège d’extraits accompagnés de brefs commentaires. Ses deux sources principales sont Le monde comme volonté et comme représentation et Aphorismes sur la sagesse dans la vie. À partir de ces deux textes, Houellebecq développe essentiellement trois aspects : l’épistémologie et la métaphysique (Monde, I), l’esthétique (Monde, III) et l’éthique (Monde, II et Aphorismes). Dans tous les cas, il se sert des argumentations de Schopenhauer comme de munitions pour bombarder la culture occidentale contemporaine, que Houellebecq qualifie d’« époque de médiocres » (p. 13).
Les commentaires les plus stimulants sont ceux que Houellebecq fait au sujet de la création artistique et littéraire. Par exemple, au sujet de la pornographie — point quelque peu problématique en ce qui le concerne, si l’on considère qu’une part non négligeable de son œuvre romanesque tombe dans cette catégorie — mais Houellebecq ne creuse pas ce point au-delà de cette note :
Autre exemple de commentaire, typiquement houellebecquien, au sujet de la sensibilité :
Houellebecq a pris la peine de traduire lui-même en français les extraits inclus dans ce petit livre. Ce qui, après coup, semble un effort un peu superflu, vu la proximité de sa traduction avec celle, classique, de Burdeau. De plus, il commet à certains endroits des confusions un peu bébêtes, comme d’écrire transcendant à la place de transcendantal — ces deux termes, chez un philosophe postkantien, n’ont évidemment pas le même sens. Enfin, les commentaires de Houellebecq sont le plus souvent des notes à bâtons rompus, parfois percutantes (ex. : les tortues de Java, in Monde, Sup. II, 28), tantôt un peu rapides, voire superficielles. Il s’agit donc d’un petit livre sympathique, mais qui apporte peu à l’œuvre de Houellebecq et contribue pour presque zéro a la compréhension de Schopenhauer. Bref, on peut dire que, ce coup-ci, Michel Houellebecq ne s’est pas trop foulé.
Houellebecq, plus de vingt ans plus tôt, avait témoigné d’une vénération similaire dans son magnifique petit hommage : H. P. Lovecraft : Contre le monde, contre la vie. Mais à la différence du livre sur Lovecraft, qui développait une vraie vision de l’auteur de The Call of Cthulhu, En présence de Schopenhauer est essentiellement un florilège d’extraits accompagnés de brefs commentaires. Ses deux sources principales sont Le monde comme volonté et comme représentation et Aphorismes sur la sagesse dans la vie. À partir de ces deux textes, Houellebecq développe essentiellement trois aspects : l’épistémologie et la métaphysique (Monde, I), l’esthétique (Monde, III) et l’éthique (Monde, II et Aphorismes). Dans tous les cas, il se sert des argumentations de Schopenhauer comme de munitions pour bombarder la culture occidentale contemporaine, que Houellebecq qualifie d’« époque de médiocres » (p. 13).
Les commentaires les plus stimulants sont ceux que Houellebecq fait au sujet de la création artistique et littéraire. Par exemple, au sujet de la pornographie — point quelque peu problématique en ce qui le concerne, si l’on considère qu’une part non négligeable de son œuvre romanesque tombe dans cette catégorie — mais Houellebecq ne creuse pas ce point au-delà de cette note :
La représentation de l’acte sexuel elle-même (la pornographie) pourrait appartenir au champ artistique, si elle pouvait se faire de manière objective, c’est-à-dire sans éveiller le désir (et pas davantage la répulsion). La distinction ici est à la fois réelle, facile à expérimenter (rien de plus observable qu’une érection) et très difficile à conceptualiser. (p. 25)
Autre exemple de commentaire, typiquement houellebecquien, au sujet de la sensibilité :
Qu’un crétin soit peu apte à goûter les beautés d’une symphonie ou d’un raisonnement subtil, on s’en persuade sans peine ; cela surprend davantage pour, mettons, une fellation ; l’expérience le confirme, pourtant. La richesse du plaisir, et même du plaisir sexuel, réside dans l’intellect, et elle est directement proportionnelle à sa puissance propre ; il en est malheureusement de même de la douleur. (p. 41)
Houellebecq a pris la peine de traduire lui-même en français les extraits inclus dans ce petit livre. Ce qui, après coup, semble un effort un peu superflu, vu la proximité de sa traduction avec celle, classique, de Burdeau. De plus, il commet à certains endroits des confusions un peu bébêtes, comme d’écrire transcendant à la place de transcendantal — ces deux termes, chez un philosophe postkantien, n’ont évidemment pas le même sens. Enfin, les commentaires de Houellebecq sont le plus souvent des notes à bâtons rompus, parfois percutantes (ex. : les tortues de Java, in Monde, Sup. II, 28), tantôt un peu rapides, voire superficielles. Il s’agit donc d’un petit livre sympathique, mais qui apporte peu à l’œuvre de Houellebecq et contribue pour presque zéro a la compréhension de Schopenhauer. Bref, on peut dire que, ce coup-ci, Michel Houellebecq ne s’est pas trop foulé.
August 12, 2020
For completists only. Worth it for these lines: "The artist is always someone who might just as well do nothing but immerse himself contentedly in the world and in the vague daydream associated with it. Today, when art has become accessible to the masses and generates considerable financial flows, this has very comical consequences. Thus, the ambitious and enterprising individual with a range of social skills who nurses the ambition to have a career in art will rarely succeed; the palm will always go to the pathetic blob-like folk who everyone initially thought were just losers." But that's pretty much the sole Houellebecqian flourish. Alternates English translations of MH's translations of Schopenhauer, more or less randomly selected and loosely organized, with MH's explanations and elaborations. Not the best book to read in mid-August on a beautiful evening or while walking on a warm sunny day. I ultimately don't buy the whole "all life is suffering" tenet Schopenhauer jacked from Buddhism but I enjoy how MH employs it in his fiction as extremist philosophical/literary humor. Interesting toward the end how MH focuses on AS's thoughts on cheerfulness. Anyway, a cool little paperback, nicely designed with French flaps, ~54 pages not including the notes at the end, including a brief, worthwhile intro. Overall, I had trouble focusing on the italicized Schopenhauer translations but enjoyed the MH bits enough. A generous three stars, mostly for its brevity and maybe two laughs.
November 5, 2021
Houellebecq über Schopenhauer: Eine kurze Einführung in das Werk und Bekenntnis der eigenen Bewunderung. Wer "Die Welt als Wille und Vorstellung" bereits in- und auswendig kennt, erfährt hier sicherlich nichts Neues. Das trifft auf mich nicht zu, weshalb ich den Ausführungen von Houellebecq mit Interesse gefolgt bin. Besonders aufschlussreich ist auch, was er über sein eigenes literarisches Schaffen und sein Selbstverständnis als Künstler zu sagen hat. Man versteht ihn sehr viel besser, wenn man seine Affinität zu Schopenhauer kennt, für den das Reich des Lebendigen einen Raum gesteigerten Leidens bildete. Houellebecq und Schopenhauer – zwei Brüder im Geiste.
February 3, 2021
When not writing fiction...when gripping a cigarette between his fifth and fourth figures like some seventies Italian SALON KITTY rip-off’s sadistic Nazi child molester on a Euro chat show or in one of his inane movie projects...when dilating on the unspeakable amateurish and nerdlinger-banal H.P. Lovecraft...when writing miserable poesy or extolling Donald J. Trump or waxing incellish about a pair of pendulous, brain-numbing, Kate Uptonesque breasts...Michel Houellebecq is an abject dotard.
Thank God he writes fiction, because he is one of the four or five greatest living practitioners of the art on earth.
To his many extra-fictional failures we may now assign the job of *philosophe*. Decidedly not “in the presence of Schopenhauer,” Houellebecq is, as always, in the presence of himself. Flaccid pud in hand, he scrounges up his own misanthropy, Elliott Rodger style oratory, and all-around drear in Schopenhauer’s words. His attempts to grope at the technical facet of the writer’s metaphysics or lack thereof are abysmal. The crumbs falling off Zizek’s t shirt are more substantial. Back to your fictional cahiers, Monsieur—toot sweet!
Thank God he writes fiction, because he is one of the four or five greatest living practitioners of the art on earth.
To his many extra-fictional failures we may now assign the job of *philosophe*. Decidedly not “in the presence of Schopenhauer,” Houellebecq is, as always, in the presence of himself. Flaccid pud in hand, he scrounges up his own misanthropy, Elliott Rodger style oratory, and all-around drear in Schopenhauer’s words. His attempts to grope at the technical facet of the writer’s metaphysics or lack thereof are abysmal. The crumbs falling off Zizek’s t shirt are more substantial. Back to your fictional cahiers, Monsieur—toot sweet!
July 2, 2018
Un libro innecesario. No aporta nada sobre la filosofía de Schopenhauer. Me decepcionó un poco, o mejor dicho, bastante.
January 3, 2019
Heel mooie kennismaking met de filosofie van Schopenhauer. Pas na lezing realiseerde ik mij hoezeer deze filosoof al aanwezig was in het werk van Houellebecq. Hoe belabberd het gesteld is met de diersoort mens, daarvan heeft Schopenhauer - vooral met zijn hoofdwerk De wereld als wil en voorstelling - het enfant terrible van de Franse literatuur al jaren geleden van overtuigd.
Houellebecq had de tekst van dit boekje al vele jaren klaar liggen, maar het werd nu pas voor het eerst uitgegeven, in het Nederlands met een voortreffelijke inleiding (25 pagina's lang) van vertaler Martin de Haan die ook alle andere werk van Houellebecq al vertaald heeft.
Houellebecq had de tekst van dit boekje al vele jaren klaar liggen, maar het werd nu pas voor het eerst uitgegeven, in het Nederlands met een voortreffelijke inleiding (25 pagina's lang) van vertaler Martin de Haan die ook alle andere werk van Houellebecq al vertaald heeft.
August 14, 2019
Houellebecq likes Schopenhauer (you don’t have to be Sherlock to know this). In this little essay (ingredients: 50% Schopenhauer quotes and 50% praise) the french writer gives his impression of one of the last true intellectuals in West-Europe (Michels words, the other one was August Comte).
If you know a little about Schopenhauer this little book won’t tell you anything new. M.H. is not a philosopher, he is an admirer (love for extremes, a syntheses between observation, reason and the state of science, an ability to transform complex ideas to clear language). For readers that like Michels own work it can be an addition to learn a little about Houellebecqs philosophical influence.
If you know a little about Schopenhauer this little book won’t tell you anything new. M.H. is not a philosopher, he is an admirer (love for extremes, a syntheses between observation, reason and the state of science, an ability to transform complex ideas to clear language). For readers that like Michels own work it can be an addition to learn a little about Houellebecqs philosophical influence.
October 29, 2020
That's cheating :) 100 pages, 2/3 written by Schopenhauer, minor remarks by the author. Houellebecq, stick to your novels!
February 24, 2022
It will come as a surprise to no one that misanthropic pessimist Michel Houellebecq has been very influenced by the similarly minded philosopher Arthur Schopenhauer. The introduction that speaks of a young boy delightedly consuming Arthur's work in the local library makes for a good read. The legacy of that fandom runs so deep that Michel has made his own translations from the original German into French and now here is the English translation of that text.
"Incidentally, the two men were contemporaries (Schopenhauer’s dates were 1788–1860, Comte’s 1798–1860); quite often I am tempted to conclude that, intellectually speaking, nothing has happened since 1860. It is ultimately annoying to live in the middle of a period of mediocrities – especially when one feels incapable of raising the level. I doubt if I will produce any new philosophy; I think I would already have given some signs of this at my age; but I am pretty sure that I would produce better novels if the thinking around me were a little more inspiring."
Chapter one delves into the subjective representation we create of our surroundings. The second sees Schopenhauer channel a Buddhist view to combat the suffering of the world:
"Peaceful contemplation, detached from all thought and all desire, of all the objects of the world: this is Schopenhauer’s aesthetic, as simple as it is profoundly original, as far removed from classicism as from romanticism. Such a conception does not really belong to Western cultural history, and we can here see a first sign that Schopenhauer is getting closer to the ‘deepest thought’, the one which will lead him, as Nietzsche said, to ‘make the threat of a new Buddhism hover over the West’.
Chapter three really gets to the core of the matter with the idea of the will objectifying itself:
"If it is the world as a whole that is unacceptable, it is quite legitimate to feel a particular contempt for life. Not just for ‘human life’; for all life. Animal life is not only absurd, it is atrocious. ‘What an execrable thing is this nature of which we are part!’ exclaims Schopenhauer, in the wake of Aristotle. The following passage, with its immense final sentence, so deep – as deep as the abyss, majestic in its desolation and horror – is one of those that can provoke a stupefaction, a final coming to awareness, like a lightning crystallization of the scattered feelings left in us by the experience of life; it is difficult to imagine anyone, at any moment in history, adding a single word to it. I wish to dedicate it especially to ecologists.
It is, however, in the life of animals, so simple and easy to survey, that the vanity and nothingness of the strivings of the whole phenomenon can be grasped. The diversity of organizations, the perfection of the means by which each one is adapted to its environment and its prey, contrast vividly with the absence of any enduring goal; instead of this goal there is a moment of pleasure, so fleeting, which is inseparable from need, countless prolonged sufferings, an incessant struggle, bellum omnium, in which each is both hunter and prey, tumult, privation, misery and fear, shouts and screams, this is what appears to us; and so it will continue, in secula seculorum, or until the crust of the planet again bursts open. Junghuhn recounts how in Java he saw a stretch of ground covered with bones, extending as far as the eye could see, that he took for a battlefield: these were actually just the skeletons of large turtles, five feet long, three feet wide and tall; when they leave the sea, these turtles take this path to lay their eggs, and are then assaulted by wild dogs (Canis rutilans) which combine their efforts to tip them onto their backs, tear off the lower carapace and the small scales on their bellies, and devour them alive. But a tiger often then pounces on the dogs. This desolation is renewed thousands and thousands of times, year after year; it is for this purpose that these turtles are born. For what fault must they endure such a torment? Why these scenes of horror? There is only one answer: in this way the will to live objectifies itself."
Chapter four opens with criticism of stoicism as inhuman, this despite Schopenhauer eventually coming to hold similar positions in The Wisdom Of Life:
"The fundamental contradiction under which Stoic ethics labours is even clearer from the fact that its ideal, the Stoic sage, is described in a way deprived of any life or poetic truth; he remains a stiff, inert manikin; we do not know what to make of him, and he himself does not know what to do with his wisdom; his calm, contentment and happiness are so opposed to human nature that we cannot even form an intuitive representation of him."
Literature may provide respite but as Houellebecq wryly notes on The Theatre Of The World:
"As for characters of an ‘exceptional malice, bordering on the limits of the possible’, there have been several embodiments of them, in modern times too. The tragedy of banality, produced by ordinary circumstances, and therefore all the more inescapable, remains to be written."
Chapters five and six conclude with cause and effect determinism, stating how we can only experience the world according to our attributed abilities. Pity is bestowed upon the simple folk and their simple perceptions. Schopenhauer recommends being independently wealthy in order to offer the highest intellectual or philanthropic utility.
"Incidentally, the two men were contemporaries (Schopenhauer’s dates were 1788–1860, Comte’s 1798–1860); quite often I am tempted to conclude that, intellectually speaking, nothing has happened since 1860. It is ultimately annoying to live in the middle of a period of mediocrities – especially when one feels incapable of raising the level. I doubt if I will produce any new philosophy; I think I would already have given some signs of this at my age; but I am pretty sure that I would produce better novels if the thinking around me were a little more inspiring."
Chapter one delves into the subjective representation we create of our surroundings. The second sees Schopenhauer channel a Buddhist view to combat the suffering of the world:
"Peaceful contemplation, detached from all thought and all desire, of all the objects of the world: this is Schopenhauer’s aesthetic, as simple as it is profoundly original, as far removed from classicism as from romanticism. Such a conception does not really belong to Western cultural history, and we can here see a first sign that Schopenhauer is getting closer to the ‘deepest thought’, the one which will lead him, as Nietzsche said, to ‘make the threat of a new Buddhism hover over the West’.
Chapter three really gets to the core of the matter with the idea of the will objectifying itself:
"If it is the world as a whole that is unacceptable, it is quite legitimate to feel a particular contempt for life. Not just for ‘human life’; for all life. Animal life is not only absurd, it is atrocious. ‘What an execrable thing is this nature of which we are part!’ exclaims Schopenhauer, in the wake of Aristotle. The following passage, with its immense final sentence, so deep – as deep as the abyss, majestic in its desolation and horror – is one of those that can provoke a stupefaction, a final coming to awareness, like a lightning crystallization of the scattered feelings left in us by the experience of life; it is difficult to imagine anyone, at any moment in history, adding a single word to it. I wish to dedicate it especially to ecologists.
It is, however, in the life of animals, so simple and easy to survey, that the vanity and nothingness of the strivings of the whole phenomenon can be grasped. The diversity of organizations, the perfection of the means by which each one is adapted to its environment and its prey, contrast vividly with the absence of any enduring goal; instead of this goal there is a moment of pleasure, so fleeting, which is inseparable from need, countless prolonged sufferings, an incessant struggle, bellum omnium, in which each is both hunter and prey, tumult, privation, misery and fear, shouts and screams, this is what appears to us; and so it will continue, in secula seculorum, or until the crust of the planet again bursts open. Junghuhn recounts how in Java he saw a stretch of ground covered with bones, extending as far as the eye could see, that he took for a battlefield: these were actually just the skeletons of large turtles, five feet long, three feet wide and tall; when they leave the sea, these turtles take this path to lay their eggs, and are then assaulted by wild dogs (Canis rutilans) which combine their efforts to tip them onto their backs, tear off the lower carapace and the small scales on their bellies, and devour them alive. But a tiger often then pounces on the dogs. This desolation is renewed thousands and thousands of times, year after year; it is for this purpose that these turtles are born. For what fault must they endure such a torment? Why these scenes of horror? There is only one answer: in this way the will to live objectifies itself."
Chapter four opens with criticism of stoicism as inhuman, this despite Schopenhauer eventually coming to hold similar positions in The Wisdom Of Life:
"The fundamental contradiction under which Stoic ethics labours is even clearer from the fact that its ideal, the Stoic sage, is described in a way deprived of any life or poetic truth; he remains a stiff, inert manikin; we do not know what to make of him, and he himself does not know what to do with his wisdom; his calm, contentment and happiness are so opposed to human nature that we cannot even form an intuitive representation of him."
Literature may provide respite but as Houellebecq wryly notes on The Theatre Of The World:
"As for characters of an ‘exceptional malice, bordering on the limits of the possible’, there have been several embodiments of them, in modern times too. The tragedy of banality, produced by ordinary circumstances, and therefore all the more inescapable, remains to be written."
Chapters five and six conclude with cause and effect determinism, stating how we can only experience the world according to our attributed abilities. Pity is bestowed upon the simple folk and their simple perceptions. Schopenhauer recommends being independently wealthy in order to offer the highest intellectual or philanthropic utility.
April 10, 2023
Si este libro tiene tan malas reseñas es porque se lo lee gente a la que en realidad no le gusta la filosofía ni soporta que en los libros que lee haya cosas que no llegue a entender, cuando esa es toda la gracia de la literatura: no entender nada. Así que con estas palabras zanjo que es un libro muy gustoso, que merece la pena leer.
Este libro es un regalo para Oliver entonces no lo había registrado, porque me lo leí antes de dárselo y era sorpresa jajajajajajaja
No sé a él qué le parecerá, porque ciertamente es muy filosófico. Los fragmentos de Schopenhauer a veces son arduos (generalmente cuando provienen de El mundo como voluntad y representación) pero los de Aforismos sobre la sabiduría de la vida son bastante asequibles; no dejan de ser un tratado de cómo vivir, como los que escribían los estoicos romanos. Me gusta este libro sobre todo para entender la filosofía de Houellebecq: como apunta el prólogo, es uno de los autores de ficción más schopenhauerianos que han existido.
De hecho, me ha ayudado a entender los fundamentos filosóficos del nihilismo:
Me encantó también el concepto de contemplación de Schopenhauer: deshacerse de la voluntad para fundirse con lo observado. El comentario de Houellebecq al respecto no es menos lúcido:
Creo que igual me leo Aforismos sobre la sabiduría de la vida en algún momento. En definitiva, espero que este librito le guste a Olichka tanto como a mí!
Este libro es un regalo para Oliver entonces no lo había registrado, porque me lo leí antes de dárselo y era sorpresa jajajajajajaja
No sé a él qué le parecerá, porque ciertamente es muy filosófico. Los fragmentos de Schopenhauer a veces son arduos (generalmente cuando provienen de El mundo como voluntad y representación) pero los de Aforismos sobre la sabiduría de la vida son bastante asequibles; no dejan de ser un tratado de cómo vivir, como los que escribían los estoicos romanos. Me gusta este libro sobre todo para entender la filosofía de Houellebecq: como apunta el prólogo, es uno de los autores de ficción más schopenhauerianos que han existido.
De hecho, me ha ayudado a entender los fundamentos filosóficos del nihilismo:
A esas dos teorías conviene explicarles, en primer lugar, que objeto y representación son lo mismo; luego, que el ser de los objetos de la intuición es precisamente su obrar, que en eso consiste su realidad, y que buscar el objeto fuera de la representación del sujeto y el ser de las cosas fuera de su obrar es un empeño insensato y contradictorio; por esa razón, el conocimiento del modo de obrar de un objeto lo agota como tal objeto, es decir como representación, puesto que fuera de eso no queda nada en el objeto para el conocimiento. Así pues, el mundo percibido intuitivamente en el espacio y en el tiempo, que se nos revela bajo la límpida forma de la causalidad, es perfectamente real y perfectamente conforme a aquello para lo que se da, plenamente y sin reservas: una representación según la ley de causalidad. Esa es su realidad empírica. Pero por otra parte, toda causalidad existe solo en el entendimiento y para el entendimiento, así que el mundo real, es decir, activo, está siempre condicionado como tal por el entendimiento y sin él no es nada. Y no solo por esa razón sino también porque ningún objeto se puede concebir, sin contradicción, al margen del sujeto, debemos negar a los dogmáticos, que explican la realidad del mundo exterior por su independencia del sujeto, la posibilidad de una realidad de esa índole. El mundo de los objetos es y sigue siendo una representación, y por eso está condicionado eternamente por el sujeto; en otros términos, tiene una idealidad transcendental.Con este axioma de que el mundo es representación, no cabe que las cosas tengan trascendencia per se, y si la tienen son por subjetividad, no por inmanencia. De ahí la relación nihilismo-idealismo. Yo esto no lo sabía así que me pareció altamente interesante.
Me encantó también el concepto de contemplación de Schopenhauer: deshacerse de la voluntad para fundirse con lo observado. El comentario de Houellebecq al respecto no es menos lúcido:
Esta descripción de la contemplación límpida —en el origen de cualquier arte— es a su vez tan cristalina que puede hacer olvidar su carácter profundamente innovador. Antes de Schopenhauer se veía al artista sobre todo como alguien que «fabricaba» cosas. Se trataba, por supuesto, de una fabricación difícil y de un orden especial: conciertos, esculturas, obras de teatro... pero, a fin de cuentas, no dejaba de ser una fabricación. Ese punto de vista es legítimo, por descontado, y Schopenhauer conoce mejor que nadie las dificultades de concepción y de ejecución de la obra; en la actualidad, a veces, se intenta volver a ello para minimizar las cosas y hacerlas más anodinas: los novelistas considerados como storytellers o los artistas contemporáneos que hablan de su trabajo. Sin embargo, el punto original, generador de toda creación es muy diferente; consiste en una disposición innata —y que, por ello, no se puede enseñar— a la contemplación pasiva y pasmada del mundo. El artista siempre es alguien que lo mismo podría no hacer nada, satisfaciéndose solo con la inmersión en el mundo y una vaga ensoñación asociada. Hoy, cuando el arte, ahora accesible a las masas, genera considerables flujos financieros, eso tiene consecuencias cómicas. Por ejemplo, el individuo ambicioso, activo y con don de gentes que desea «hacer carrera» en el arte por lo general no lo conseguirá; los laureles se los llevarán unos miserables amorfos que al principio parecían destinados a ser unos losers. Del mismo modo, el editor (o el productor, el galerista o cualquier otro intermediario indispensable) que se haya apegado a un artista, y sea vagamente consciente de las verdades precedentes, siempre sentirá, al pensar en él, cierta inquietud. ¿Cómo asegurarse de que seguirá produciendo? El artista, por supuesto, es sensible al dinero, a la gloria y a las mujeres; por ahí se le puede agarrar; pero lo que se halla en el origen de su arte, y lo hace posible, y le procura el éxito, es de una naturaleza muy diferente. Incómodo ante esta verdad que por sí sola arruinaba su filosofía, Nietzsche intentó eludirla profiriendo falsedades evidentes: el poeta siempre se ha movido, afirma, esencialmente por el deseo de lograr los laureles concedidos al mejor poeta. Chorradas. Ningún poeta digno de ese nombre ha rechazado nunca el homenaje de una recompensa honorífica, de una admiradora en estado de excitación sexual o de la cantidad de dinero que acompaña a una tirada muy alta; pero ninguno, tampoco, ha sido tan tonto como para creer que la fuerza de sus deseos podía estar ligada a la de su obra; eso sería confundir lo esencial y lo accesorio. Lo accesorio es que el poeta es como los otros hombres (y, si fuera verdaderamente original, su creación no obtendría grandes recompensas); lo esencial es que solo entre hombres hechos y derechos conserva una facultad de percepción pura que por lo general solo suele encontrarse en la infancia, la locura o la materia de los sueños.Una tercera idea que me gustó un montón son los tres tipos de tragedia según Sch.: la que procede de la extraordinaria maldad de un personaje, la que se produce por "el destino ciego, esto es, por el azar o el error", y en la que todo se produce por las circunstancias, ordinarias, anodinas. Sch. concuerda con Houellebecq que esta última es la más sublime y la más difícil de representar; a Sch. no se le ocurren ejemplos siquiera.
Creo que igual me leo Aforismos sobre la sabiduría de la vida en algún momento. En definitiva, espero que este librito le guste a Olichka tanto como a mí!
September 18, 2018
Las tres estrellas por este libro son un promedio entre las cinco estrellas que le doy a los escritos de Schopenhauer incluidos por Houellebecq, y la solitaria estrella que le doy a Houellebecq, dado que, en este caso, no se puede calificar con menos. Y es que la intervención de Houellebecq en este librito es mínima y además absolutamente irrelevante. Ya con leer la interesante introducción de Agathe Novak-Lechevalier cubrimos una tercera parte del libro. El resto se compone, en un ochenta por ciento, de citas de Schopenhauer, tanto de "El Mundo como Voluntad y Representación", así como de sus "Aforismos sobre La Sabiduría de la Vida". Lo demás son los comentarios sosos y sin ninguna profundidad o calidad crítica de Houellebecq. Es como si alguien le hubiera pedido a Houellebecq que comente a Schopenhauer justo cuando L'Enfant Terrible de las letras francesas se encontraba de vacaciones en un club orgiástico en Tailandia, y éste hubiera dedicado a escribir las cuatro notas incluidas en esta publicación entre el final del sexo con dos fulanas de Bangkok y la hora de ir a cenar en el restaurante del hotel en el que tenía ya una reservación. No hay más que leer el comentario que hace Houellebecq a uno de los pasajes más interesantes de Schopenhauer, en la parte 5, "La conducta en la vida: lo que somos", donde luego de leerlo y haberme llenado de gozo por la sabiduría y agudeza intelectual de Schopenhauer, leo la nota de Houellebecq como cierre edl capítulo con un escueto "¿Es eso cierto?".
Lo que me salva de no haber sentido que leer este libro haya sido una pérdida de tiempo son dos cosas: que el libro es especialmente corto (descontando el prefacio de Novak, el libro tiene una extensión de apenas sesenta páginas), con lo cual no invertí mucho tiempo; y, sobretodo, el que me haya ayudado a descubrir - tardíamente, debo lamentar - a un filósofo que explica muchas de las cosas que yo siempre he pensado y sentido sobre la vida humana, sobre lo que somos y cómo nos comportamos en este mundo. No puedo decir que sea un pesimista, y eso me distancia de la filosofía oscura y fatalista de Schopenhauer, pero hay muchas ideas sobre la base de la felicidad, así como sobre la mayor o menor incidencia del dolor o del aburrimiento en función de la intelectualidad o el valor espiritual de cada persona, o la falta de estos. Mi siguiente paso: comprar los "Aforismos". Me da a impresión de que puede ser una lectura más digerible que "El Mundo como Voluntad y Representación". Aquí vamos.
Lo que me salva de no haber sentido que leer este libro haya sido una pérdida de tiempo son dos cosas: que el libro es especialmente corto (descontando el prefacio de Novak, el libro tiene una extensión de apenas sesenta páginas), con lo cual no invertí mucho tiempo; y, sobretodo, el que me haya ayudado a descubrir - tardíamente, debo lamentar - a un filósofo que explica muchas de las cosas que yo siempre he pensado y sentido sobre la vida humana, sobre lo que somos y cómo nos comportamos en este mundo. No puedo decir que sea un pesimista, y eso me distancia de la filosofía oscura y fatalista de Schopenhauer, pero hay muchas ideas sobre la base de la felicidad, así como sobre la mayor o menor incidencia del dolor o del aburrimiento en función de la intelectualidad o el valor espiritual de cada persona, o la falta de estos. Mi siguiente paso: comprar los "Aforismos". Me da a impresión de que puede ser una lectura más digerible que "El Mundo como Voluntad y Representación". Aquí vamos.
October 27, 2017
Bei weitem nicht so tiefgehend und unterhaltsam wie Houellebecqs Essayband über H.P. Lovecraft (diesen kann ich hingegen sehr empfehlen). Leider ist "In Schopenhauers Gegenwart" viel zu oberflächlich geraten und stellt eigentlich nur eine halbherzig kommentierte Sammlung von Houellebecqs liebsten Schopenhauer-Zitaten dar. Aber da ich beide Autoren gerne lese und das Buch glücklicherweise nicht gekauft sondern nur ausgeliehen habe, gebe ich dennoch drei Sterne.
Es ist zwar eine schöne Ausgabe, doch der Inhalt rechtfertigte für mich den Preis eines Hardcovers nicht. Möglicherweise werde ich es zu einem späteren Zeitpunkt als Taschenbuch meiner Houellebecq-Sammlung hinzufügen.
Es ist zwar eine schöne Ausgabe, doch der Inhalt rechtfertigte für mich den Preis eines Hardcovers nicht. Möglicherweise werde ich es zu einem späteren Zeitpunkt als Taschenbuch meiner Houellebecq-Sammlung hinzufügen.
December 30, 2021
I probably won't finish it, though i am more than 75% ready. It lays there, waiting to be read.
The book consists of medium passages from Schopenauer's main work and The Wisdom book, combinated with poorly written and totally uninteresting commentaries from Houllebeque.
Concerning Schopenhauer, I cannot move past his rigidity of mind concerning relations between men and women. His views on women were appaling, even though it was the main view of his time.
The book consists of medium passages from Schopenauer's main work and The Wisdom book, combinated with poorly written and totally uninteresting commentaries from Houllebeque.
Concerning Schopenhauer, I cannot move past his rigidity of mind concerning relations between men and women. His views on women were appaling, even though it was the main view of his time.
December 16, 2022
Βιβλιάρα, Μισέλ σχολιάζει Σοπενχάουερ, εκτιμάς ακόμα περισσότερο και τους δύο, βιβλίο μαστ για τους εξαρτημένους για Ουέλμπεκ και φιλοσοφία.
December 14, 2021
To let Houellebecq, the writer you love to hate, who's a right-wing cynic and opponent to many important movements in society, write a book about his love for Schopenhauer, seemed like just the book for me. Houellebecq is a brilliant writer, and I think it's important in life to read texts from people who think differently than yourself. And the booked seemed promising at first. However, as the chapters progressed, Houellebecq's actual contribution to Schopenhauer's thought became more and more watered down. So much, in fact, to the extent that in the end, Houellebecq provides little less than long texts from Schopenhauer, followed by comments like "is it though?" or simply no comment at all. On top of this, he writes the book for men, which can be seen on how he addresses certain issues. Basically, "if a woman does this and this to you", and so on. He probably enjoys this, because his philosophy is to a great extent based on being a negation of many progressive movements today.
Read it, by all means. It's short. But his novels are better.
Read it, by all means. It's short. But his novels are better.
February 22, 2022
Mai mult Schopenhauer decât Houellebecq, dramele sunt comune, epoca e alta...Îmi era dor să-l regăsesc pe Michel Houellebecq cu planurile sale de sinucidere tacită, cu supradozele de Captorix un antidepresiv dese ori întâlnit în cărțile scriitorului, nivelul de serotonină rămâne același și pe eroul lui Houellebecq sau mai degrbă anti-egoul scriitorului nu-l mai ajută nimic, nici scenele de sex descrise în amănunt în orice carte citită până acum de Houellebecq, totul e în declin, totul putrezește, lumea occidentală se năruie pas cu pas ajugând în pragul unei apocalipse reci...Mi-a plăcut prezența fantomatică a lui Schopenhauer, eroul mizantrop care l-a pierdut definitiv pe Dumnezeu, nu o recomand celor care nu au citit nicio carte de Houllebecq, după Serotonină, Supunere, Particulele elemantare sau Platforma carte asta a fost a ca o readucere aminte, ca un impas comemorativ, am o atracție bolnăvicioasă și inexplicabilă pentru scriitorul ăsta...
June 28, 2023
Für mich der erste Kontakt mit Schopenhauer.
Ja man "kennt ihn", aber noch nichts von ihm gelesen.
Daher war dies für mich eine kleine Einführung in das Thema.
Sehr interessant, aber ob ich dies noch vertiefe weiß ich nicht.
Lieblingsstellen:
“Die Welt ist eine widrige Angelegenheit, etwas, das es besser nicht gäbe; innerhalb der Welt bildet das Reich des Lebendigen einen Raum gesteigerten Leidens, und das menschliche Leben, seine vollendetste Form ist zugleich die leidvollste.”
“Die Tiefe des Behagens und selbst der sexuellen Lust wurzelt im Verstand und wächst proportional zu seiner Kapazität; unglücklicherweise verhält es sich mit dem Leid genauso.”
Schopenhauer zitiert:
“Ist doch in der Welt überall nicht viel zu holen: Noth und Schmerz erfüllen sie, und auf Die, welche diesen entronnen sind, lauert in allen Winkeln die Langeweile. Zudem hat in der Regel die Schlechtigkeit die Herrschaft darin und die Thorheit das große Wort. Das Schicksal ist grausam und die Menschen sind erbärmlich.”
Voltaire zitiert:
“Wir werden diese Welt so dumm und so schlecht zurücklassen, wie wir sie vorgefunden haben.”
Ja man "kennt ihn", aber noch nichts von ihm gelesen.
Daher war dies für mich eine kleine Einführung in das Thema.
Sehr interessant, aber ob ich dies noch vertiefe weiß ich nicht.
Lieblingsstellen:
“Die Welt ist eine widrige Angelegenheit, etwas, das es besser nicht gäbe; innerhalb der Welt bildet das Reich des Lebendigen einen Raum gesteigerten Leidens, und das menschliche Leben, seine vollendetste Form ist zugleich die leidvollste.”
“Die Tiefe des Behagens und selbst der sexuellen Lust wurzelt im Verstand und wächst proportional zu seiner Kapazität; unglücklicherweise verhält es sich mit dem Leid genauso.”
Schopenhauer zitiert:
“Ist doch in der Welt überall nicht viel zu holen: Noth und Schmerz erfüllen sie, und auf Die, welche diesen entronnen sind, lauert in allen Winkeln die Langeweile. Zudem hat in der Regel die Schlechtigkeit die Herrschaft darin und die Thorheit das große Wort. Das Schicksal ist grausam und die Menschen sind erbärmlich.”
Voltaire zitiert:
“Wir werden diese Welt so dumm und so schlecht zurücklassen, wie wir sie vorgefunden haben.”
Read
May 10, 2020Michel Houellebecq - Hålla sig vid liv: En metod, ellerstroms 2020. Översättning av Mats Leffler. Efterord av Kristoffer Leandoer. | I Schopenhauers närvaro, ellerströms 2020. Översättning av Kennet Klemets. Förord av Agathe Novak-Lechevalier.
Boken inleds med en sådan rivstart att jag bara inte kan undanhålla er den:
”Världen är ett utbrett lidande. Vid dess ursprung finns en knut av lidande. Varje existens är expansion och sammanbrott. Allting lider, in i minsta del av sitt väsen. Intet själver av smärta innan det övergår till vara: i en motbjudande paroxysm.”
Hålla sig vid liv släpptes 1991, tre år innan hans första roman och samma år som essän H.P. Lovecraft – emot världen, emot livet. Det finns också stora likheter mellan dessa bägge essäböcker. Lovecraftboken handlar egentligen inte så mycket om just Lovecraft utan är mer av en personligt filosofisk reflexion över livets elände och skrivandets mödor. Den börjar också: ”Livet är smärtsamt och fyllt av besvikelser”.
Boken har undertiteln ”en metod” och går, åtminstone delvis, att läsa som en poetik. Vi hittar mer eller mindre handfasta råd för poeten i vardande, såsom ”En död poet skriver inte mer. Därför är det viktigt att hålla sig vid liv”, ”Sätt fingret mot såret och tryck hårt”, ”Ni kommer ständigt att kastas mellan bitterhet och ångest. I båda fallen kan alkohol vara till hjälp” eller, kanske min personliga favorit: ”Var inte rädd för lyckan; den finns inte”.
Houllebecqs metod har inget av gull-lull över sig, den är hård som granit och visar inga genvägar; en poet måste lära sig lida (”förnimma smärtan genom varje por”) och ”varje fragment av universum måste bli till en personlig kränkning”. Socialbidrag, a-kassa och liknande ska utnyttjas till fullo eftersom poeten är en ”helig parasit”. Det kan likna askesens kompromisslösa väg. Men följer man dessa närmast masochistiska råd lovar författaren i slutändan inte bara sanningen utan rentav kärleken.
Som Kristoffer Leandoer skriver i sitt skarpögda efterord, är Houellebecqs pessimism ”så kompakt att den i själva verket innebär en styrka och en frihet” och han jämför honom med Céline, Mishima och... Bertil Malmberg. Han understryker också, för den som misstror detta mörker, att det här är en glad bok, med en filosofi som är så ”genompessimistisk att den paradoxalt nog gör honom [Houellebecq] munter till sinnes, närmast upprymd”. Och oss också, således.
För varje djup pessimism måste innehålla ett mått av pillemarisk humor, eller ett leende i mjugg åtminstone, om den inte ska kvävas i bitterhet. Detta vet såklart Houellebecq, som är oavbrutet underhållande i sitt bittra mörker. Men det visste även Cioran, Pessoa, Beckett och Bernhard; det vet alla dysterkvistar med smak och känsla för takt och stil. Vilket för oss in på Schopenhauer (som kanske inte var så rolig alltid, men definitivt en första klassens dysterkvist) och nästa bok.
I Schopenhauers närvaro kom i franskt original ut så sent som 2017. Men det börjar egentligen med en Houellebecq som i 25-27 års ålder, ”nästan av en slump”, upptäcker den store pessimistens Aforismer i levnadsvishet på biblioteket och sedan springer gatlopp mellan Paris boklådor för att få tag i densammes huvudverk Världen som vilja och föreställning, enligt den unge Houellebecq ”den viktigaste boken i världen”.
Arthur Schopenhauers (1788-1860) filosofi är inspirerad av bl a Kant (dennes ”fenomen” är Schopenhauers ”värld”, alltså ”föreställning” och Kants ”Ding an sich”, tinget i sig, motsvaras hos Schopenhauer av ”vilja”) och österländskt tänkande, inte minst Upanishaderna. Den går, löjligt förenklat och i korthet, ut på att det i allt levande, från växter och djur till människor finns en blind och outtömlig ”livskraft”, en förnuftsfrämmande ”vilja till liv” som i sitt tröstlösa jagande på tillfredställelse ständigt blir besviken och därför alltid landar i nya strävanden och således nytt lidande; ”allt viljande springer fram ur ett behov, således ur brist, således ut ett lidande”. Enda trösten i detta elände är musik och konst, som knappast lindrar, men åtminstone får en att glömma eländet en liten stund. Schopenhauer själv spelade tvärflöjt och gick långa promenader med sin vita pudel Atman (döpt efter hinduernas världssjäl, skaparen av världsalltet i Upanishaderna; han lär för övrigt ha tilltalat hunden ”Min herre” och när den var olydig ska han ha rutit ”MENSCH!” [människa]).
I Schopenhauers närvaro kretsar kring ett knappt trettiotal citat ur Världen som vilja och föreställning och Aforismer i levnadsvishet, som Houellebecq kommenterar och kryddar med personliga funderingar, associationer och minnesanekdoter. Det är tydligt att det är, likt den unge Nietzsche (som hade ”oturen att komma efter Schopenhauer), en lärjunge och beundrare som talar här. Fransmannens läsning av den store tysken är ”trösterik” och ”behaglig” och hans ”intellektuella hållning” blir för Houellebecq rentav ”en modell för all framtida filosofi”. Och även om han emellanåt bröstar upp sig lite — och som den provokatör han är inte kan låta bli att ge en liten släng åt miljörörelsen — bugar han oftast artigt och lämnar plats åt den svarte hövdingen.
Några hisnande eller överraskande analyser av Schopenhauers ”mörka och klarsynta filosofi” bjuder knappast den franske misantropen på. Han diskuterar Nietzsches förhållande till den gemensamma förebilden, avhandlar stoicismen och noterar likheterna med Baltasar Gracián, franska moralister, Predikaren och buddhism. I ett intressant stycke kopplar han Schopenhauers förakt för ”genomsnittmänniskans” sökande efter ”det begrepp, varunder det [föremålet/tinget] kan stuvas in, alldeles som den late söker stolen” till kritikerns misstag att försöka reducera, placera och avgränsa ”verket” (objektet, recensionsoffret) i begrepp, med hjälp av ”jämförelser, kontraster eller referenser” istället för att betrakta det ur en strikt schopenhauersk ”rationell synvinkel”.
Han håller inte heller alltid med sin gamle idol. Houellebecq, som paradoxalt nog också kom att ta till sig Auguste Comte och positivismen, har föga till övers för Schopenhauers metafysiska sida, och roas hellre av ”det elementära och inte särskilt allvarliga ämne som människans liv utgör”. Men även om det här ändå till slut — såklart! —blir en ”match made in heaven”, är det tydligt att det är Schopenhauer som är den tyngsta tänkaren här (det är också hans citat som ger störst intellektuell belöning i den här lilla boken). Det vet förstås Houellebecq, som till och med låter Schopenhauer få sista ordet.
Översättningarna, av Mats Leffler (Hålla sig vid liv) och Kennet Klemets (I Schopenhauers närvaro) är oklanderliga, åtminstone för en icke franskspråkig som undertecknad. Förordet till den senare boken, av Houllebecq-kännaren Agathe Novak-Lechevalier, ger också matnyttig bakgrund till läsningen.
Som komplement till Houellebecqs romaner är dessa essäsamlingar tämligen oumbärliga. Om inte annat så för att visa att han inte är någon hopplös misantrop i största allmänhet, utan faktiskt en högst medveten tänkare med väl underbyggd filosofisk bas.
Att läsa de här två små svarta diamanterna, smakfullt formgivna av Clara Wendel, är naturligtvis inget annat än en ren njutning. Houellebecqs pessimism är uppsluppen, kompromisslös och uppfriskande som ett vinterbad. Vågar man nu också hoppas på att något förlag fixar en nyutgåva av den idag så svårfångade Lovecraftboken?
Boken inleds med en sådan rivstart att jag bara inte kan undanhålla er den:
”Världen är ett utbrett lidande. Vid dess ursprung finns en knut av lidande. Varje existens är expansion och sammanbrott. Allting lider, in i minsta del av sitt väsen. Intet själver av smärta innan det övergår till vara: i en motbjudande paroxysm.”
Hålla sig vid liv släpptes 1991, tre år innan hans första roman och samma år som essän H.P. Lovecraft – emot världen, emot livet. Det finns också stora likheter mellan dessa bägge essäböcker. Lovecraftboken handlar egentligen inte så mycket om just Lovecraft utan är mer av en personligt filosofisk reflexion över livets elände och skrivandets mödor. Den börjar också: ”Livet är smärtsamt och fyllt av besvikelser”.
Boken har undertiteln ”en metod” och går, åtminstone delvis, att läsa som en poetik. Vi hittar mer eller mindre handfasta råd för poeten i vardande, såsom ”En död poet skriver inte mer. Därför är det viktigt att hålla sig vid liv”, ”Sätt fingret mot såret och tryck hårt”, ”Ni kommer ständigt att kastas mellan bitterhet och ångest. I båda fallen kan alkohol vara till hjälp” eller, kanske min personliga favorit: ”Var inte rädd för lyckan; den finns inte”.
Houllebecqs metod har inget av gull-lull över sig, den är hård som granit och visar inga genvägar; en poet måste lära sig lida (”förnimma smärtan genom varje por”) och ”varje fragment av universum måste bli till en personlig kränkning”. Socialbidrag, a-kassa och liknande ska utnyttjas till fullo eftersom poeten är en ”helig parasit”. Det kan likna askesens kompromisslösa väg. Men följer man dessa närmast masochistiska råd lovar författaren i slutändan inte bara sanningen utan rentav kärleken.
Som Kristoffer Leandoer skriver i sitt skarpögda efterord, är Houellebecqs pessimism ”så kompakt att den i själva verket innebär en styrka och en frihet” och han jämför honom med Céline, Mishima och... Bertil Malmberg. Han understryker också, för den som misstror detta mörker, att det här är en glad bok, med en filosofi som är så ”genompessimistisk att den paradoxalt nog gör honom [Houellebecq] munter till sinnes, närmast upprymd”. Och oss också, således.
För varje djup pessimism måste innehålla ett mått av pillemarisk humor, eller ett leende i mjugg åtminstone, om den inte ska kvävas i bitterhet. Detta vet såklart Houellebecq, som är oavbrutet underhållande i sitt bittra mörker. Men det visste även Cioran, Pessoa, Beckett och Bernhard; det vet alla dysterkvistar med smak och känsla för takt och stil. Vilket för oss in på Schopenhauer (som kanske inte var så rolig alltid, men definitivt en första klassens dysterkvist) och nästa bok.
I Schopenhauers närvaro kom i franskt original ut så sent som 2017. Men det börjar egentligen med en Houellebecq som i 25-27 års ålder, ”nästan av en slump”, upptäcker den store pessimistens Aforismer i levnadsvishet på biblioteket och sedan springer gatlopp mellan Paris boklådor för att få tag i densammes huvudverk Världen som vilja och föreställning, enligt den unge Houellebecq ”den viktigaste boken i världen”.
Arthur Schopenhauers (1788-1860) filosofi är inspirerad av bl a Kant (dennes ”fenomen” är Schopenhauers ”värld”, alltså ”föreställning” och Kants ”Ding an sich”, tinget i sig, motsvaras hos Schopenhauer av ”vilja”) och österländskt tänkande, inte minst Upanishaderna. Den går, löjligt förenklat och i korthet, ut på att det i allt levande, från växter och djur till människor finns en blind och outtömlig ”livskraft”, en förnuftsfrämmande ”vilja till liv” som i sitt tröstlösa jagande på tillfredställelse ständigt blir besviken och därför alltid landar i nya strävanden och således nytt lidande; ”allt viljande springer fram ur ett behov, således ur brist, således ut ett lidande”. Enda trösten i detta elände är musik och konst, som knappast lindrar, men åtminstone får en att glömma eländet en liten stund. Schopenhauer själv spelade tvärflöjt och gick långa promenader med sin vita pudel Atman (döpt efter hinduernas världssjäl, skaparen av världsalltet i Upanishaderna; han lär för övrigt ha tilltalat hunden ”Min herre” och när den var olydig ska han ha rutit ”MENSCH!” [människa]).
I Schopenhauers närvaro kretsar kring ett knappt trettiotal citat ur Världen som vilja och föreställning och Aforismer i levnadsvishet, som Houellebecq kommenterar och kryddar med personliga funderingar, associationer och minnesanekdoter. Det är tydligt att det är, likt den unge Nietzsche (som hade ”oturen att komma efter Schopenhauer), en lärjunge och beundrare som talar här. Fransmannens läsning av den store tysken är ”trösterik” och ”behaglig” och hans ”intellektuella hållning” blir för Houellebecq rentav ”en modell för all framtida filosofi”. Och även om han emellanåt bröstar upp sig lite — och som den provokatör han är inte kan låta bli att ge en liten släng åt miljörörelsen — bugar han oftast artigt och lämnar plats åt den svarte hövdingen.
Några hisnande eller överraskande analyser av Schopenhauers ”mörka och klarsynta filosofi” bjuder knappast den franske misantropen på. Han diskuterar Nietzsches förhållande till den gemensamma förebilden, avhandlar stoicismen och noterar likheterna med Baltasar Gracián, franska moralister, Predikaren och buddhism. I ett intressant stycke kopplar han Schopenhauers förakt för ”genomsnittmänniskans” sökande efter ”det begrepp, varunder det [föremålet/tinget] kan stuvas in, alldeles som den late söker stolen” till kritikerns misstag att försöka reducera, placera och avgränsa ”verket” (objektet, recensionsoffret) i begrepp, med hjälp av ”jämförelser, kontraster eller referenser” istället för att betrakta det ur en strikt schopenhauersk ”rationell synvinkel”.
Han håller inte heller alltid med sin gamle idol. Houellebecq, som paradoxalt nog också kom att ta till sig Auguste Comte och positivismen, har föga till övers för Schopenhauers metafysiska sida, och roas hellre av ”det elementära och inte särskilt allvarliga ämne som människans liv utgör”. Men även om det här ändå till slut — såklart! —blir en ”match made in heaven”, är det tydligt att det är Schopenhauer som är den tyngsta tänkaren här (det är också hans citat som ger störst intellektuell belöning i den här lilla boken). Det vet förstås Houellebecq, som till och med låter Schopenhauer få sista ordet.
Översättningarna, av Mats Leffler (Hålla sig vid liv) och Kennet Klemets (I Schopenhauers närvaro) är oklanderliga, åtminstone för en icke franskspråkig som undertecknad. Förordet till den senare boken, av Houllebecq-kännaren Agathe Novak-Lechevalier, ger också matnyttig bakgrund till läsningen.
Som komplement till Houellebecqs romaner är dessa essäsamlingar tämligen oumbärliga. Om inte annat så för att visa att han inte är någon hopplös misantrop i största allmänhet, utan faktiskt en högst medveten tänkare med väl underbyggd filosofisk bas.
Att läsa de här två små svarta diamanterna, smakfullt formgivna av Clara Wendel, är naturligtvis inget annat än en ren njutning. Houellebecqs pessimism är uppsluppen, kompromisslös och uppfriskande som ett vinterbad. Vågar man nu också hoppas på att något förlag fixar en nyutgåva av den idag så svårfångade Lovecraftboken?
July 27, 2020
"I do not think I am doing anything unworthy of my pen by recommending here that one take good care of keeping his fortune, whether inherited or acquired. For to possess enough to be able, even if one is alone or without family, to live comfortably in true independence, that is, without working, is a priceless advantage: it grants one exemption and immunity from the miseries and torment attached to human life, as well as an emancipation from the general chores which are the natural fate of the children of the earth."
October 8, 2022
Por fin se acabó esta tortura, podía sentir cómo, poco a poco, mis neuronas iban muriendo intentando entender qué 💩 estaba diciendo... Y aún así no entendí un carajo. Bueno, que al menos sirva para el reto de lectura, algún provecho tengo que sacarle al maIdito curso que estoy llevando.
E intentando hacer una reseña más objetiva, literal todo el libro son párrafos de Schopenhauer con una posterior explicación/comentario del autor echándole miel al tipo y ya, y ni buenas explicaciones porque quedé más perdida.
E intentando hacer una reseña más objetiva, literal todo el libro son párrafos de Schopenhauer con una posterior explicación/comentario del autor echándole miel al tipo y ya, y ni buenas explicaciones porque quedé más perdida.
December 7, 2022
Den som är glad har alltid anledning att vara det, nämligen just den att han är det.”
Men här är det ingen som är glad inte. Michel Houellebecq möter Arthur Schopenhauer via Aforismer i levnadsvishet av en slump på åttiotalet – samma decennium som jag kommer till världen med ett skrik. I den tyske 1800-talsfilosofens närvaro utvecklar Houellebecq sitt intressanta författarskap som gestaltar smärta som livets grundackord. Schopenhauer framställer med sitt huvudverk Världen som vilja och föreställning ett helt nytt filosofiskt system och anses vara sin tids störste tänkare. Han är en målsättningens motståndare som menar att det är destruktivt att bejaka sin subjektiva vilja. När glädjen infinner sig, kommer den objuden, av sig själv, i vardagen, av futtiga anledningar och inte alls som belöning efter ansträngning. En föredragshållare att drömma om alltså! Jag behövde fyrtio års tänkande på mig för att lockas av Houllebecq och nu i denna individualistiska tid introducerar han mig för Schopenhauer. Vi må utgöra en pessimistisk och misantropisk trio, men tillsammans är man mindre ensam.
”Världen är min föreställning – det är en sanning, som gäller om varje levande och förnimmande väsen, fast det är bara människan som kan bringa den till abstraktreflekterad medvetenhet, och gör hon det verkligen, så har en filosofiska andan vunnit insteg i henne. Det blir då tydligt och visst för henne, att hon inte känner till någon sol, inte heller någon jord, utan alltid endast ett öga som ser en sol, en hand som känner en jord.”
I den här essän plockar Houellebecq fram sina favoritavsnitt av Schopenhauer och det gör han bra. Han får mig intresserad. Jag har inte läst Världen som vilja och föreställning, men blir väldigt sugen på att göra det. Bara titeln säger mycket. Världen är, enligt Schopenhauer, något olyckligt, som helst inte skulle finnas, där människan är den levnadsform som lider mest. (Livet är ett utdraget lidande och därför behöver vi inte frukta döden.) Människans vilja har som syfte att uppn�� varaktig lycka, njutning och tillfredställelse, men den bör vi enligt Schopenhauer (i buddhistisk anda) med hjälp av vårt förnuft vända ryggen. Vår subjektiva (egoistiska) vilja leder till lidande eftersom måluppfyllelse endast kommer med kortvarig njutning och frustration då vi hela tiden kommer att hitta nya mål att sträva mot. Dessutom kommer vi att trampa på andra i vår strävan. Med ”föreställning” menar han att varje individ är ett subjekt som utifrån eget huvud har tankar om ”sin” värld. Det är först när jag lär känna mitt eget inre som jag kan förstå andra människor och tillgodose mig kunskap om världen.
”Den enklaste överblick visar oss, att den mänskliga lyckans båda fiender är smärtan och ledan. […] Nöd och brist avlar smärta, säkerhet och överflöd leda. Därför ser vi den lägre folkklassen i ständig kamp mot nöden, alltså smärtan, däremot den rika och förnäma världen i en ihållande och ofta rent förtvivlad kamp mot ledan. – Nomadlivet, som motsvarar civilisationens lägsta grad, visar sig åter på dess högsta i det nu så allmänna turistlivet. Det första skapades av nöden, det andra av ledan.”
Flera av de utvalda citaten får igång mig rejält. Jag känner mig träffad och bekräftad. Jag tror också att man lever ett bättre liv utan alltför stora materiella anspråk. Man bör försöka hålla balans mellan begär och försakelse. Jag tycker man ska chilla med dansen runt guldkalven och ägna sig mera åt filosofi. Jag tror inte heller att stora drömmar och mål som ska nås gör en människa lycklig. Jag tycker också att den stora majoriteten är dårar. Jag tror inte att människan kan förbättra någonting, inte jorden, inte världen inte sig själv. Filosofi, konst eller annat som kan ”bringa själ och sinne i rörelse” är en tillgång som motverkar tomhetskänslor. Att vara känslig är positivt. Intellektet har betydelse för upplevelsen av både smärta och vällust. Att vara herre över sin tid och sina krafter är verklig frihet och det går på tvärs med att vara anställd.
Men här är det ingen som är glad inte. Michel Houellebecq möter Arthur Schopenhauer via Aforismer i levnadsvishet av en slump på åttiotalet – samma decennium som jag kommer till världen med ett skrik. I den tyske 1800-talsfilosofens närvaro utvecklar Houellebecq sitt intressanta författarskap som gestaltar smärta som livets grundackord. Schopenhauer framställer med sitt huvudverk Världen som vilja och föreställning ett helt nytt filosofiskt system och anses vara sin tids störste tänkare. Han är en målsättningens motståndare som menar att det är destruktivt att bejaka sin subjektiva vilja. När glädjen infinner sig, kommer den objuden, av sig själv, i vardagen, av futtiga anledningar och inte alls som belöning efter ansträngning. En föredragshållare att drömma om alltså! Jag behövde fyrtio års tänkande på mig för att lockas av Houllebecq och nu i denna individualistiska tid introducerar han mig för Schopenhauer. Vi må utgöra en pessimistisk och misantropisk trio, men tillsammans är man mindre ensam.
”Världen är min föreställning – det är en sanning, som gäller om varje levande och förnimmande väsen, fast det är bara människan som kan bringa den till abstraktreflekterad medvetenhet, och gör hon det verkligen, så har en filosofiska andan vunnit insteg i henne. Det blir då tydligt och visst för henne, att hon inte känner till någon sol, inte heller någon jord, utan alltid endast ett öga som ser en sol, en hand som känner en jord.”
I den här essän plockar Houellebecq fram sina favoritavsnitt av Schopenhauer och det gör han bra. Han får mig intresserad. Jag har inte läst Världen som vilja och föreställning, men blir väldigt sugen på att göra det. Bara titeln säger mycket. Världen är, enligt Schopenhauer, något olyckligt, som helst inte skulle finnas, där människan är den levnadsform som lider mest. (Livet är ett utdraget lidande och därför behöver vi inte frukta döden.) Människans vilja har som syfte att uppn�� varaktig lycka, njutning och tillfredställelse, men den bör vi enligt Schopenhauer (i buddhistisk anda) med hjälp av vårt förnuft vända ryggen. Vår subjektiva (egoistiska) vilja leder till lidande eftersom måluppfyllelse endast kommer med kortvarig njutning och frustration då vi hela tiden kommer att hitta nya mål att sträva mot. Dessutom kommer vi att trampa på andra i vår strävan. Med ”föreställning” menar han att varje individ är ett subjekt som utifrån eget huvud har tankar om ”sin” värld. Det är först när jag lär känna mitt eget inre som jag kan förstå andra människor och tillgodose mig kunskap om världen.
”Den enklaste överblick visar oss, att den mänskliga lyckans båda fiender är smärtan och ledan. […] Nöd och brist avlar smärta, säkerhet och överflöd leda. Därför ser vi den lägre folkklassen i ständig kamp mot nöden, alltså smärtan, däremot den rika och förnäma världen i en ihållande och ofta rent förtvivlad kamp mot ledan. – Nomadlivet, som motsvarar civilisationens lägsta grad, visar sig åter på dess högsta i det nu så allmänna turistlivet. Det första skapades av nöden, det andra av ledan.”
Flera av de utvalda citaten får igång mig rejält. Jag känner mig träffad och bekräftad. Jag tror också att man lever ett bättre liv utan alltför stora materiella anspråk. Man bör försöka hålla balans mellan begär och försakelse. Jag tycker man ska chilla med dansen runt guldkalven och ägna sig mera åt filosofi. Jag tror inte heller att stora drömmar och mål som ska nås gör en människa lycklig. Jag tycker också att den stora majoriteten är dårar. Jag tror inte att människan kan förbättra någonting, inte jorden, inte världen inte sig själv. Filosofi, konst eller annat som kan ”bringa själ och sinne i rörelse” är en tillgång som motverkar tomhetskänslor. Att vara känslig är positivt. Intellektet har betydelse för upplevelsen av både smärta och vällust. Att vara herre över sin tid och sina krafter är verklig frihet och det går på tvärs med att vara anställd.
August 26, 2022
“Peaceful contemplation, detached from all thought and all desire, of all the objects of the world: this is Schopenhauer’s aesthetic, as simple as it is profoundly original, as far removed from classicism as from romanticism.”
This book consists of long passages from the book The World as Will and Representation by Arthur Schopenhauer followed by comments by Houellebecq. These are all passages that interested MH.
Schopenhauer hates realistic painting, especially of fruit and finished meals. It detracts from the aesthetic moment by making us hungry. He says pretty much the same thing about nudes and beauty. They are distractions from the aesthetic moment and have no place in art. He holds a special dislike of the Dutch painters. I have never been taken in by these distractions.
“If we follow Schopenhauer, the best possible way of reforming art schools would simply be to close them.”
“Indeed, the absence of any goal and any limit is essential to the will in itself, which is an endless striving. “
“So, it is with the strivings of all manifestations of the will; every goal attained is the beginning of a new career, and this process has no end.“
“In eternal becoming, and endless flow: these are the manifestations of the nature of willing.“
“… The world is an unfortunate thing…“
“If he remains convinced that the best thing would be to get rid of desire completely, resulting in a peaceful life that can be summed up as waiting for death, he knows that the task is not easy and, rather than simply cutting off desire, he proposes a series of sensible ways for weakening it.”
“Indeed, outwardly, need and deprivation cause suffering; conversely, security and overabundance gives rise to boredom.”
As it says somewhere in the Bible or some prayer book: “Idle hands are the devil's playthings.”
“There is not much to be gained in this world: privation and suffering fill it, and for those who have avoided these, boredom lurks at every corner.”
“But inherited wealth achieves its highest value when it falls to the one who, endowed with superior intellectual powers, pursues enterprises that are not really compatible with having to earn one’s own bread: he is then doubly favored by faith and can live in full accord with his genius.“
“Another, placed in such a favored position, will render himself worthy of humankind by his philanthropic works.”
I recall reading in Safranski’s biography of Schopenhauer the effort which Schopenhauer expended to maintain the fortune he inherited from his father, Including participating in a business deal that cost his mother dearly.
The passages on art that MH quotes show that Schopenhauer does not reason to his dislike of realist art.
Schopenhauer goes down in history as the philosopher of pessimism, but he is also the disagreeable one. It is absurd to complain that every day of our lives is filled with many of the same actions. This is absolutely true. But each day is nevertheless new and may contain new puzzles, pleasures, and challenges. Life cannot be condemned simply because it is a succession.
Perhaps some such thoughts brought MH to abandon Schopenhauer in the end.
This book consists of long passages from the book The World as Will and Representation by Arthur Schopenhauer followed by comments by Houellebecq. These are all passages that interested MH.
Schopenhauer hates realistic painting, especially of fruit and finished meals. It detracts from the aesthetic moment by making us hungry. He says pretty much the same thing about nudes and beauty. They are distractions from the aesthetic moment and have no place in art. He holds a special dislike of the Dutch painters. I have never been taken in by these distractions.
“If we follow Schopenhauer, the best possible way of reforming art schools would simply be to close them.”
“Indeed, the absence of any goal and any limit is essential to the will in itself, which is an endless striving. “
“So, it is with the strivings of all manifestations of the will; every goal attained is the beginning of a new career, and this process has no end.“
“In eternal becoming, and endless flow: these are the manifestations of the nature of willing.“
“… The world is an unfortunate thing…“
“If he remains convinced that the best thing would be to get rid of desire completely, resulting in a peaceful life that can be summed up as waiting for death, he knows that the task is not easy and, rather than simply cutting off desire, he proposes a series of sensible ways for weakening it.”
“Indeed, outwardly, need and deprivation cause suffering; conversely, security and overabundance gives rise to boredom.”
As it says somewhere in the Bible or some prayer book: “Idle hands are the devil's playthings.”
“There is not much to be gained in this world: privation and suffering fill it, and for those who have avoided these, boredom lurks at every corner.”
“But inherited wealth achieves its highest value when it falls to the one who, endowed with superior intellectual powers, pursues enterprises that are not really compatible with having to earn one’s own bread: he is then doubly favored by faith and can live in full accord with his genius.“
“Another, placed in such a favored position, will render himself worthy of humankind by his philanthropic works.”
I recall reading in Safranski’s biography of Schopenhauer the effort which Schopenhauer expended to maintain the fortune he inherited from his father, Including participating in a business deal that cost his mother dearly.
The passages on art that MH quotes show that Schopenhauer does not reason to his dislike of realist art.
Schopenhauer goes down in history as the philosopher of pessimism, but he is also the disagreeable one. It is absurd to complain that every day of our lives is filled with many of the same actions. This is absolutely true. But each day is nevertheless new and may contain new puzzles, pleasures, and challenges. Life cannot be condemned simply because it is a succession.
Perhaps some such thoughts brought MH to abandon Schopenhauer in the end.
April 15, 2019
"Blijkbaar word ik toch nog soms herkend" zegt de vrouw die ooit nog in 'Familie' gespeeld heeft. Een troosteloos schouwspel over mode, verschijning, 'looks', internationaliteit en neplachen voltrekt zich aan de overkant van de 'coworking-tafel' in de koffiebar waar ik mij bevind. Deze hedendaagse tragedie is mooi decor voor Schopenhauers schrijfsels: wat mij betreft even vreugdeloos. "Wens-bevrediging-wens, deze afwisseling in hoog tempo heet geluk, in laag tempo lijden". Gelijk heeft hij, maar het banaliseren van honger en eten terwijl ik een belachelijk duur stuk cheesecake eet kan ik dan weer missen. "De tragedie van de banaliteit, voortgebracht door alledaagse omstandigheden en daardoor ook nog onontkoombaarder gemaakt, moet nog worden geschreven" zegt de schrijver zelf. Nochtans is dat alles wat ik hoor hier.
January 5, 2024
Dit werk aan Houllebecq toeschrijven is eigenlijk onterecht, omdat zijn tekst eigenlijk enkel een aaneenschakeling van citaten is uit Schopenhauer met opmerkingen van Houllebecq die niet veel meer zijn dan voetnoten. Het geheel heeft geen duidelijke lijn en komt als niets anders over dan een paar vluchtige aantekeningen. Als een student dit zou hebben ingeleverd als een essay over Schopenhauer, had ik het afgewezen. De inleiding van Martin de Haan geeft meer inzicht over zowel Houellbecq en Schopenhauer dan de tekst zelf. Ga alsjeblieft gewoon Schopenhauer lezen, want hier schiet je niks mee op behalve een grotere hekel krijgen aan de arrogante puist die Houellebecq is.
October 12, 2021
For those of us who bought a book by Schopenhauer in the early eighties, moved it an uncountable number of times, occasionally adjusted it on generations of book shelves, and allowed the cover to fade in the light - perhaps this little essay will be inspiration enough to pick it up an read it.
As for this book, it should probably have been saved for a future Houellebecq's Collected Essays.
As for this book, it should probably have been saved for a future Houellebecq's Collected Essays.
December 18, 2017
"È irritante dover vivere in un'epoca di mediocri; soprattutto quando ci si sente incapaci di alzare il livello. Di sicuro non produrrò nessuna idea filosofica nuova; alla mia età, penso che ne avrei già dato qualche segno; ma sono altrettanto sicuro che produrrei romanzi migliori se, intorno a me, i pensiero fosse un po' più ricco." (p. 23)
November 1, 2017
Un libercolo davvero insulso questo di Houellebecq, il cui contributo originale, al netto dell'introduzione e dei brani tradotti, si riduce a una trentina di pagine, peraltro mediamente banali quando non del tutto scollegate da quello che dovrebbe essere il loro oggetto.
Una perdita di tempo. E di soldi.
Una perdita di tempo. E di soldi.
January 9, 2019
Interessante gedachten over hoe men kunst kan zien als een op zichzelf staand gegeven. Ook de gelukzaligheid en de manier waarop men in het leven kan staan passeren de revue. Voorwoord vond ik iets minder boeiend.
May 1, 2024
Schopenhauer de meest opbeurende filosoof vinden getuigt wel van enige flexibiliteit van denken. Zelf weten. 👍
January 18, 2021
Une chose est certaine, MH sait comment écrire un roman, mais ses poèmes est autres ouvrages sont des allumes feux.
Se brancher sur la philosophie pour se faire une meilleur image du monde, est une façon de voire les choses 100 ans en arrière, c'est vouloir prendre un zeppelin pour aller visiter les amériques alors qu'il y a l'airbus A380... C'est tout a fait dépasé par les nouvelles sciences de la (neuro) psychologie, l'évolution, etc...
Se brancher sur la philosophie pour se faire une meilleur image du monde, est une façon de voire les choses 100 ans en arrière, c'est vouloir prendre un zeppelin pour aller visiter les amériques alors qu'il y a l'airbus A380... C'est tout a fait dépasé par les nouvelles sciences de la (neuro) psychologie, l'évolution, etc...
Displaying 1 - 30 of 99 reviews