Engelbrekts bondeuppror

“Här i landet är en man vid namn Engelbrekt Engelbrektsson, en svensk född i Dalarna, där koppar och järn brytes. Han har församlat folkskaror på fyrtio till femtio tusen man och kan säkert få mer när han vill. Under hans ledning har dessa nedbränt och erövrat många städer, fästen och byar. De kommo dragande till Stockholm, på vars ena sida de lägrade sig liksom kättarna utanför Danzig.”

Orden är hämtade från borgaren Berndt Osenbrygges brev till rådet i hans hemstad Danzig, skrivet i Stockholm den 1 augusti 1434. De ger en dramatisk rapport om inledningsskedet av det politiska drama som skulle komma att sätta djupa spår i svensk 1400-talshistoria och i följande seklers historieskrivning.

Ville fördriva Erik av Pommern

Innehållet i Osenbrygges brev baseras delvis på vad han själv hade upplevt från sin skyddade utsiktspunkt bakom Stockholms murar, när Engelbrekt och hans upproriska skaror i slutet av juli hade lägrat sig framför Norrbro. Men ryktet om upprorets framgångar och målsättning speglas också i brevet som ger danzigborna en rysande påminnelse om vad som hänt några år tidigare, när “kättarna”, de tjeckiska husiterna, hade lägrat sig utanför stadens murar.

Dalkarlarnas önskan är, skriver Osenbrygge, att fördriva den krönte härskaren över Nordens tre riken, Erik av Pommern, och återvända till det läge som rått “i helge kung Eriks tid, vilken man här i landet ägnar en vördansfull dyrkan”.

"Helge kung Eriks" tid var förebilden

Hur tillförlitlig denna rapport om upprorsrörelsens politiska mål verkligen var kan naturligtvis diskuteras, men Osenbrygges skildring ger nog en ganska god bild av stämningar som fanns, inte minst i upprorsmännens djupa led: bort från det onda i tiden, bort från skatter och bördor och tillbaka till “den gamla goda tiden”.

Upprorsledaren själv hade vid ett landsting nyligen med upplandsbönderna redan gjort en viktig utfästelse som svar på spontana krav av detta slag: skatten skulle sänkas med en tredjedel. I denna upprorets kärnfråga möter vi i komprimerad form samma enkla, raka och konservativt präglade lösning som hos många andra bonderevolter under medeltidens slutskede.

“Helge kung Eriks” gamla goda tid var den lockande hägringen för 1430-talets revolterande svenska bönder, som sökte knyta sina händer om sitt hårda arbetes frukt. Men upproret var inte enbart ett bondeuppror. Bakom dess utbrott fanns ett starkt sammantvinnat nätverk av missnöje, där en av trådarna var skönjbar redan vid den högtidliga kungakröningen i Kalmar 1397.

Kröningsmötet i Kalmar

Unionen mellan Nordens tre riken hade varit ett faktum sedan drottning Margaretas trupper vintern 1389 besegrat och tillfångatagit den svenske kungen Albrekt i slaget vid Åsle på de böljande slätterna kring Falköping. Men det hade dröjt fram till 1397 innan trestatsunionen fått sitt slutliga insegel genom den högtidliga kungakröningen i Kalmar Storkyrka Helga Trefaldighets söndag, den 17 juni.

Detta i historieskrivningen så omdiskuterade unionsmöte var regisserat av Margareta Valdemarsdotter, norsk änkedrottning och tillika Danmarks och Sveriges “fullmäktiga fru och rätta husbonde”. Det krönte inte bara hennes systerdotterson, Erik av Pommern, utan även den statsmannagärning som hon tålmodigt och skickligt hade format under mer än 20 år.

Margaretas och hennes arvtagares unionsvälde var till ytan en av Europas största statsbildningar. Det sträckte sig från Slesvig i söder till Nordkap i norr, från Karelska näset i öster ända bort till de nordatlantiska öarna Island och Grönland i väster. Men totalbefolkningen har säkerligen inte överstigit en och en halv miljon människor.

Festligheter kring kröningen

Den lysande samlingen av biskopar och prelater, riddare och väpnare i Kalmar var under de följande sommarveckorna livligt engagerade i festligheter av skilda slag som bildade en färgstark ram kring kröningen.

Det var nog ingen tillfällighet att den lagts i nära anslutning till midsommaren, som i Norden firades på ett sätt som i någon mån motsvarade karnevalens festyra på sydligare breddgrader.

Men bakom den festliga fasaden i Kalmar fanns även en rad frågor fördolda som pockade på förhandlingar och klarlägganden. Det gällde unionens framtida utformning, relationerna mellan de tre rikena, kungens makt och stormännens anspråk på medinflytande.

Svor kungen trohet

Tolkningarna av de båda urkunder som bevarats till eftervärlden från förhandlingarna i Kalmar har blivit livligt omdiskuterade. Men sannolikt har Margareta gått segrande även ur denna kraftmätning. Enbart det s k kröningsbrevet, utfärdat och beseglat av 67 stormän som kallar sig kung Eriks rådgivare och män, kom att bilda en mer formell bas för unionen. Utfärdarna svär kungen trohet och gör en rad utfästelser som uttrycker ett enkelt och obetingat lydnadsförhållande. Brevet speglar den starka kungamaktens system.

Mot detta har delar av de församlade stormännen lanserat ett kompletterande förslag i det s k unionsbrevet. Det innehåller en rad punkter ägnade att begränsa kungamakten och stärka aristokratins inflytande, i linje med det konstitutionella program som särskilt det svenska rådet kämpat för under hela 1300-talet.

Mer än ett utkast har unionsbrevet dock inte blivit. Det har stupat på motstånd från drottningen som i stället kunde gå vidare på den redan utstakade vägen för unionsväldet, vilken gav Margareta och hennes krönte arvtagare en närmast enväldig maktställning.

Både styrka och svaghet

Detta var både en styrka och en svaghet för unionsväldet. Det gav härskarna tämligen fria händer att driva sin politik inom unionsväldet och att föra en aktiv utrikes- och handelspolitik, men var samtidigt utmanande för de grupper som av skilda skäl tog avstånd från den förda politiken.

Problemet tenderade att sammansmälta med ett annat: att Danmark mycket klart framstod som unionens ledande land och att kungamakten främst hämtade sina förtrogna och sina ledande ämbetsmän härifrån. Framför allt de svenska stormännen kände sig efter hand starkt tillbakasatta med ett växande missnöje som följd.

Den utrikespolitiska fråga som efter hand särskilt kom att engagera kung Erik gällde det syddanska Slesvig, innehaft som län av grevarna i det tyska Holstein. 1416 grep Erik till vapen för att få militär kontroll över Slesvig och detta blev upptakten till ett långt krig, där även frälset i Sverige och Norge engagerades.

Relationen till Hansans städer

Kampen berörde unionsrikenas relationer till de tyska hansestäder som hade ett fast grepp om Nordens handel. Av dessa tog Hamburg tidigt parti för holsteinarna, medan övriga förhöll sig neutrala med målsättningen att pressa kung Erik till förbättrade handelsprivilegier.

När kriget åter bröt ut 1426 efter ett treårigt stillestånd ingrep även de vendiska hansestäderna med Lübeck i spetsen på holsteinarnas sida. Ett avgörande skäl bakom brytningen var att Erik skärpt sina handelspolitiska ambitioner och sökte främja de danska städerna på hanseaternas bekostnad. En följd av krigstillståndet blev införandet av Öresundstullen 1429.

Kriget framtvang även nya uttag av extraskatter och skärpte det hårdhänta grepp som kungens fogdar utövade i slottslän och fögderier. I början av 1430-talet var flertalet kungliga fogdar i Sverige män med utländsk bakgrund. De flesta var danskar, däribland den beryktade Jösse Eriksson i Västerås län, eller tyskar som Otto Snaps på Rumlaborg.

Johan den välske

På Stegeborgs slott hade kungen placerat en italienare, Giovanni Franco, eller Johan den välske som svenskarna kallade honom. Han hade som tolk följt Erik på dennes pilgrimsresa till Jerusalem 1424–1425 och blev så småningom belönad med Stegeborgs slott och län. Genom en skeppsbruten venetisansk besättning finns vältaliga vittnesbörd om det överflöd som Franco utvecklade. De ger i sin tur en konkret bakgrund till de bittra anklagelser om girighet, våld och förtryck som snart skulle utlösa ett stort uppror i Sverige.

I klagomålen mot kung Eriks regim under 1430-talets svenska uppror har böndernas anklagelser mot de utländska fogdarnas våldsverk en framskjuten och dramatiskt utbroderad plats. Det gäller inte minst skräckskildringen i Engelbrektskrönikan om Jösse Erikssons framfart, även om den inte ger någon objektivt beskrivande bild:

Uppror i Dalarna 1434

Det uppror som bröt ut i Dalarna vid midsommartiden 1434 under ledning av väpnaren och bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson hade även som kraftig grogrund ett växande missnöje från adelns sida, mot att lokalförvaltningen anförtrotts åt utländska fogdar, mot krav på rusttjänst också utanför Sveriges gränser och att det svenska rådet helt skjutits i bakgrunden som politisk korporation.

Till detta kom en starkt växande kritik från kyrkligt håll mot Eriks oblyga sätt att självsvåldigt dirigera alla viktiga kyrkliga utnämningar; en skarp konflikt rasade om tillsättningen av ärkebiskop i Uppsala.

Det fanns kort sagt en rad skilda men samverkande orsaker bakom den upprorsrörelse som bröt fram 1434 och under loppet av ett par månader kastade kung Eriks välde över ända i Sverige.

En tidigare vanlig uppfattning att den främsta drivkraften bakom upproret skulle ha varit de svårigheter som drabbat bergslagerna genom kriget med hanseaterna, faller däremot på att vapenvila rådde sedan 1432; dessutom hade svenskt järn hela tiden kunnat utföras till neutrala städer som Danzig och Riga.

Ett styre av “inländska män”

En intressant och väsentlig fråga gäller upprorets målsättning. Enligt den tyske köpmannen Osenbrygges tidigare nämnda rapport ville upprorsmännen avsätta Erik av Pommern. Var detta ett primärt mål? Och ville Engelbrekt och andra ledande män bakom upproret verkligen bryta ut Sverige ur trestatsunionen?

Frågorna kan helt entydigt besvaras nekande. Upproret var inte riktat mot unionen, utan en attack mot det faktiska och okontrollerade envälde som präglat Eriks regeringssystem. Det var detta man ville förändra, och som en naturlig konsekvens betonade man särskilt det svenska rikets integritet och egenart, att Sverige skulle styras av “inländska” män.

Svensk nationalism

Det har ofta hävdats att nationalism skulle ha varit ett okänt begrepp under medeltiden. Det är sannolikt korrekt vad gäller de bredare folklagren. Det är inte alldeles säkert att dalkarlar eller smålänningar kände sig särskilt svenska, utan de värnade i första hand om det egna lokalsamhället, den egna bygden.

När det däremot gäller privilegierade stånd, och särskilt frälsestånden, har det förhållit sig annorlunda. Under upprorsåren 1434–1436 framtonar klart svensknationella tankegångar i skilda sammanhang, låt vara att de kanske inte speglar särskilt ideella uppfattningar utan mer krasst realpolitiska.

Vid kyrkomötet i Basel 1434 höll den svenske delegaten, biskop Nicolaus Ragvaldi, ett uppmärksammat tal, där för första gången en koppling gjordes mellan forntidens goter och dåtidens Sverige. Sverige var, hävdade biskopen, det äldsta kungadömet representerat i Basel och borde därför erbjudas den främsta platsen. Detta blev plantan till den storvulet göticistiska nationalism som snabbt skulle skjuta nya skott.

Invigning av Uppsala domkyrka

Följande år ordnades i all hast en högtidlig invigning av Uppsala domkyrka i juni månad. Särskilt i rådande läge var domkyrkan en för Sverige aktuell kyrklig och nationell symbol när kyrkans och rikets skyddshelgon, S:t Erik, sköts i förgrunden.

Helgonkungen hyllades samtidigt som en symbol för den gamla goda tid som numera tedde sig lockande och ljuv i kontrast till “denna tidsålders” ondska. Några år senare lät riksrådet förfärdiga en stor sigillstamp i silver, prydd med helgonkungen Erik, vapenskölden tre kronor och texten: “Kungariket Sveriges sigill, den helige Erik, svears och götars konung”.

I samband med kyrkofesten i Uppsala utfärdade riksrådet ett påbud till alla svenskar som var i tjänst hos utlänningar att genast lämna sin tjänst. Den uttryckliga motivering som samtidigt gavs var att alla svenskar nu måste “tjäna riket” så att det “med Guds hjälp och Sankte Eriks kunde komma igen till sin rätta frihet och värdighet”. Och i de kommande förhandlingarna med Erik av Pommern drev man hårt kravet att alla slottslän skulle innehas av “inländska män”.

Mordet på Engelbrekt

På senhösten 1435 träffade ledande svenska stormän en uppgörelse med kung Erik som återvänt till Stockholm. Men ett nytt uppror bröt snart ut, samtidigt som sprickor kunde urskiljas i den svenska upprorsfronten.

Det ledde bland annat till mordet på Engelbrekt i början av maj 1436 och ett nytt försoningsmöte med Erik. Kungen blev åter hyllad, men med ännu mer kringskuren ställning och skulle av skilda skäl aldrig komma till makten igen. Till slut blev han 1439–1440 avsatt i alla sina riken.

Trots Eriks avlägsnande fanns det inte ens i Sverige några planer på att bryta upp från unionen. Den hade i själva verket en rad fördelar och unionstanken skulle därför mer än något annat sätta sin prägel på svensk och nordisk historia under medeltidens slutskede.

Gränsbygder befriade

I stället för de talrika konflikter och gränskrig som präglat 1300-talet hade unionslösningen befriat gränsbygderna från ett ständigt hot om hemsökelser. Nackdelarna hade främst varit den okontrollerade och närmast enväldiga kungamakt som särskilt utmanat de svenska stormännen men även folkets breda lager genom fogdarnas maktmissbruk.

Med kung Erik försatt ur spel fanns nu ett lysande tillfälle att begränsa en ny konungs maktställning. Det skedde också vid valet av den bayerske hertigen Kristofer 1441. De villkor som de svenska stormännen då drev igenom låg helt i linje med svenskarnas program från upprorsåren.

Kristofers sjuåriga regering framtonar som de lugnaste åren i Kalmarunionens växlingsrika historia. Men när han dog 1448 skyndade sig en av de ledande svenska stormännen, Karl Knutsson (Bonde), att föranstalta om kungaval som ledde till att han själv blev svensk kung. Kanske hyste han förhoppningen att bli vald även i Danmark, men här utsåg man hertig Kristian av Oldenburg. I Norge lyckades båda bli valda och krönta, men efter något år tog Kristian hem en slutlig seger där.

Unionsstridernas epok

För att säkra sitt innehav av den svenska kronan tvangs Karl Knutsson tillgripa en hätsk antidansk propaganda med spetsen riktad mot unionen och snart övergick ordkriget i väpnad konflikt. Unionsstridernas dystra epok tog därmed sin början.

Den skulle komma att varvas med fredligare inslag, med eller utan unionen återställd, ända fram till unionstankens slutliga sammanbrott genom “Kristian tyranns” blodbad i bakruset efter kröningen i Stockholm 1520.

Fram till dess fanns en stark falang inom den svenska aristokratin som av såväl politiska som ekonomiska skäl var klara unionsvänner. Det gäller inte minst den kyrkliga aristokratin, där ärkebiskoparna i Uppsala från 1400-talets mitt framtonade som ledare för rådets ambitioner att agera som en kraftig motvikt till kungamakten och strävade efter en unionslösning med markerad svensk profil.

Dessutom fanns talrika stormannaätter som under tidigt 1400-tal, i några fall redan tidigare, hade fått en tydlig karaktär av interskandinavisk adel med släkt- och godsintressen på ömse sidor om riksgränserna. Det gäller ätter som Bielke, Stenbock, Sparre av Vik och Ellinge, efterhand även Thott och Trolle.

I Norge hade på motsvarande sätt den numera fåtaliga inhemska adeln blivt starkt uppblandad med danska och svenska ätter, vilket tillsammans med en stark folkminskning genom digerdöden och andra farsoter gjort Norge till en allt svagare part i den nordiska gemenskapen; på 1530-talet blev Norge slutligen degraderat till en dansk provins.

Bland unionsvännerna fanns genomgående en stark benägenhet att i skilda sammanhang betona “svenskheten” minst lika starkt som unionsmotståndarna.

Stormännen motståndare

Unionens motståndare var i första hand ärelystna stormän med ambitionen att bygga upp en egen politisk maktposition i Sverige och med dessa lierade ätter. Efter hand och särskilt under de tre sturarnas tid som riksföreståndare kunde de även stödja sig på den handelsaxel som förenade Stockholms borgerskap med Bergslagens befolkning.

I övrigt var böndernas stora massa troligen positiva till trestatsunionen som sådan, inte minst i gränsbygderna, där den utgjorde en säker garanti mot krigiska hemsökelser. Av samma skäl sökte man på skilda sätt gardera sig mot unionsstridernas härjningar.

Överhuvudtaget började de ofrälse grupperna att spela en alltmer framträdande roll i 1400-talets Sverige. Detta gör sig tidigast påmint genom böndernas medverkan i resningarna mot kung Erik och följande bondeuppror under 1430-talet. Efter hand blir stormännens strävan att få böndernas politiska och militära stöd alltmer frapperande. Klara ansatser till riksdagsliknande möten alltsedan 1430-talet, med medverkan av både borgare och bönder, är ett tecken och bondeuppbådens växande betydelse ett annat. I bakgrunden skymtar även den folkminskning och brist på arbetskraft i pestfarsoternas spår som av ekonomiska skäl tenderade att ge bönderna en verklig nyckelställning i senmedeltidens svenska samhälle.

Publicerad i Populär Historia 3/1992

Fakta: Engelbrekt, “then litzla man”

Engelbrekt Engelbrektsson tillhör de verkligt monumentala gestalterna i vår svenska historia. Alltsedan han i juni 1434 gjorde sin dramatiska entré på den historiska scenen som ledare för upproret mot konungen över Nordens förenade riken har hans namn haft en sällsam lyskraft.

Det särpräglade med Engelbrekt är att han som den förste nedanför kungarnas och den högsta aristokratins trånga krets skapat sig ett namn i nordisk historia. De snabba framgångarna och Engelbrekts död för en högadlig mördares hand gav hans livsgärning en dramatisk inramning, som drog upp riktlinjerna för hans eftermäle: frihetshjälte och martyr.

Engelbrekts släkt hade sedan minst tre generationer tillbaka varit verksam i Norbergs bergslag och hade tysk bakgrund. Engelbrekts far var dessutom rustande frälseman och samma ställning hade även Engelbrekt, gift med en frälsekvinna från Västmanland, och hans broder Nils.

I biskop Thomas berömda visa om Engelbrekt och friheten, skriven några år efter hans död 1436, framtonar Engelbrekt som den gudasände förkämpen för Sveriges frihet och ära. Det är också här som de berömda orden om Engelbrekt som “then litzla man”, den lille mannen, återfinns:

Orden har ofta tolkats som att Engelbrekt skulle ha varit liten till växten. Det går också igen i skulptören Carl Eldhs gestaltning av Engelbrekt framför Trefaldighetskyrkan i Arboga, men vad biskop Thomas vill ha sagt är tveklöst att han, jämfört med traditionella makthavare, var en man av ringa ursprung men lyftes fram av Gud.

De mest hänförda skildringarna inom historieskrivningen kom Engelbrekt till del under decennierna kring 1900, med en något senkommen höjdpunkt vid det riksdagsjubileum som firades 1935. Då hade Erik Lönnroth redan hunnit stämpla honom som en tysk kollaboratör, vars enda bestående insats i historien skulle ha varit att genom sitt uppror rycka segern ur kung Eriks och det förenade Nordens händer och förlänga de tyska städernas välde över Nordens handel med 100 år. Detta är visserligen en lika infam som tillspetsad slutsats, och vilar på en rad tvivelaktiga förutsättningar, men den har ändå bidragit till att Engelbrekts roll som “frihetshjälte” efter hand har fått mer mänskliga och rimliga proportioner – om det nu är tillbörligt att även i svensk historia tala om frihetshjältar

Publicerad i Populär Historia 3/1992*