"Problemet är att det finns för mycket intelligens." Maktens korridorer vid MI5 uppfattas som allvetande teknikdrivna epicentra av kunskap. Ändå är det ingen nytta att ackumulera intelligens om du inte kan sålla igenom för att identifiera vad som är viktigt. Det kan vara så enkelt som att vända sig till sida åtta och läser vad den har att säga...
Vad handlar Page Eight om?
Sida åtta är en politisk thriller med Bill Nighy (Living) och Rachel Weisz. Johnny Worricker (Nighy) är en arbetshäst MI5 underrättelsetjänsteman.
När han får en rapport att läsa av MI5-direktören – och mångårig vän (Michael Gambon) – gör han som han blir tillsagd, ända in i detalj; att slentra längst ner på sidan åtta är ett explosivt påstående.
Vad som följer är en väldigt tyst och typiskt brittisk spionthriller. Inte här Hollywood skriker och skriker iväg i stadsjeepar. Nighy är perfekt rollad som en man som helt enkelt vill göra sitt jobb, även om jobbet med att tala sanning till makten gör honom till några mäktiga fiender.
Dialogen är så mätt att den ibland gränsar till monotont, vilket gör den desto mer effektiv när ilska blixtar korsar Johnnys tunga.
Hans liv framställs som ofta underminerat av hans professionellt misstänksamma natur; ett ansträngt förhållande med konstnärsdottern Julianne (Felicity Jones kämpar mot trots och tårar hela tiden) vilket bidrar till hans initialt dämpade närvaro.
Sida Åtta officiella trailer
Är sida åtta värd att titta på?
Som jag nämner tidigare, Sida åtta går inte in för fyrverkerier. Manuset är laddat med hot och implikationer som bubblar under annars uppmätt tal; även Johnny skakar av en svans är klar med lugn parkeringsbyte effektivitet.
Detta ger en film där det känns som att vikten av ett helt land kan krascha ner på Johnnys axlar när som helst, men måste vänta lite längre för att se vad han ska göra.
Johnnys granne, Nancy (Weisz) är en X-faktor i hans liv. Weisz utstrålar närvaro i den här filmen; vi uppmuntras att vara lika misstänksamma mot henne som Johnny är.
Sida åtta kommer aldrig riktigt över hur jävla slumpen manuset behöver för att göra händelser för att bitarna ska kunna passa ihop. Kemin som Weisz tänder i sina scener med Johnny säljer framgångsrikt hans senare val, trots en ganska ögonrullande kulmen som fick den här recensenten att blåsa ut kinderna i irritation.
Sida åtta är en pulserande upplevelse där den lugna svanen du kan se förråds av det frenetiska paddlingen av ben dolda under ytan.
En mobbad karismatisk prestation av Ralph Fiennes som premiärminister ger massor av smak, liksom den trubbiga och spetsiga leveransen från Saskia Reeves som inrikesminister. Judy Davies som MI5-kollega till Johnnys doftar också av fullkomlig realism: politik går in i striden när modern intelligens inte längre kan förlita sig på att fokusera på enstaka "stora dåliga" fiender.
När Gambon och Nighy delar skärmen Sida åtta är en fröjd. Att deras offentliga förenade persona går ner i käbbel när de är ensamma talar till en långvarig ömsesidig respekt.
Nighy (som vi får höra har förälskat sig för hårt och för ofta tidigare) slinker runt på skärmen och njuter av jazz och ger ifrån sig en luft som blandar ånger och sorg, men också självförtroende och plikt.
Slicka fingret och vänd på sidan, vem vet vad du hittar inbäddat i detaljen?
Ord av Mike Record
