Martin Buber var en judisk filosof och teolog aktiv under 1900-talet. Hans teologi och filosofi kretsade mycket kring mötet. Mötet med människor. Mötet med Gud. Mötet med skapelsen. Kring vikten av att på allvar möta den andre som ett levande subjekt, och inte som ett objekt eller tingest att begagna och utnyttja.

I sin korta – men innehållsrika – bok Det mellanmänskliga redogör Buber för förutsättningarna för ett äkta möte mellan människor. I detta inlägg försöker jag sammanfatta bokens centrala innehåll. Sidhänvisningarna refererar till förlaget Dualis publikation av boken från år 2000.

Det sociala och det mellanmänskliga

Vad menas med ”det mellanmänskliga”? För att klargöra detta inleder Buber med att göra en åtskillnad mellan det sociala och det mellanmänskliga. Det sociala syftar på en gruppsamhörighet där deltagarna binds samman av ”gemensamma erfarenheter och reaktioner” och ”omfattas och präglas av en gemensam existens” (s. 18), men där det inte nödvändigtvis finns en bestående personlig relation mellan de enskilda medlemmarna.

Det mellanmänskliga å sin sida innefattar en framträdande relation mellan två – och ibland flera – individer. Det kan innefatta en så vardaglig händelse som ”när i en överfull spårvagn två obekantas blickar öppet möts” (s. 22), men kan också vara när man med en annan förlorar sig i ett samtal som upplöser både tid och rum. Det mellanmänskliga

kommer inte an på någonting annat än att vardera av två människor vederfares den andre som just denna bestämda andre. Att var och en av de båda blir medveten om den andre och därför förhåller sig så till honom att han icke behandlar honom som ett objekt, utan som partner i ett livsskeende. (s. 23).

Buber gör en åtskillnad mellan det kollektiva och det mellanmänskliga. Det sociala är ofta någonting kollektivt. En person blir främst en del i en grupp istället för en egen individ. Det mellanmänskliga däremot är alltid någonting ytterst personligt och individuellt.

Buber exemplifierar skillnaden mellan det kollektiva och det mellanmänskliga genom att berätta om ett demonstrationståg han deltog i, och som en vän till honom var med och anordnade. Innan tåget avgick stod Buber och diskuterade med sin vän och en annan person.

I den stunden upplevde jag dem båda som i sin fulla verklighet existerande där, framför mig. Var och en av dem var en människa som anförtrotts mig; anförtrotts mig även i sådana avseenden som var mig främmande. Ja, egentligen var mig deras värld så fjärran att min själ allt som oftast ryggade tillbaka inför det annorlunda hos dem; men samtidigt var det just detta ”annorlunda” som gjorde konfrontationen med dem äkta. (s. 21).

Men så fort som demonstranterna satte sig i rörelse hade Buber ”inlemmats i tåget”. Han hade ”ryckts bort från allting som heter att stå inför något eller någon” (s. 21). Det mellanmänskliga hade trätt tillbaka till företräde för det kollektiva.

Efter en stund passerade demonstrationståget ett café där Buber några dagar tidigare lärt känna en musiker. När tåget passerade öppnades cafédörren. Musikern stod på tröskeln. Han fick syn på Buber och vinkade.

Ögonblickligen var det som att jag lyftes ur tåget, bort från vännernas närvaro, och placerades därborta, framför musikern. Jag märkte inte att jag marscherade vidare i samma takt. Jag upplevde mig som stående därute, utan ett ljud, men med ett leende av samförstånd till svar åt den som anropat mig. (s. 22).

Buber hade anropats som en egen person och lämnade, för en kort stund, sin plats i kollektivet och trädde in i det mellanmänskligas sfär.

I boken identifierar Buber tre förutsättningar för att ett mellanmänskligt möte ska uppstå:

1. att man utger sig för att vara den man till sitt väsen är,
2. att man i mötet med den andre ”vänder sig till och menar den andre som person och just sådan han är”, samt
3. att ingen av parterna får vilja påtvinga den andre någon åsikt, attityd eller överhuvudtaget ”något av sitt eget eller sig själv” (s. 60).

Vi kommer nu gå igenom dessa förutsättningar var för sig.

Att leva utifrån sitt väsen

Ett stort hinder för det mellanmänskliga är att människor ofta framställer sig, inte som sådana de är, utan sådana som de vill synas vara. Buber gör därför skillnad mellan två typer av människotillvaro. Att leva utifrån sitt väsen och ”låta sitt liv bestämmas av vad man är”, och att leva utifrån bilden och ”låta sitt liv bestämmas av hurudan man vill göra intryck av att vara” (s. 29).

Detta är idealtyper och i verkligheten uppträder dessa typer av människotillvaro sammanblandat. Men människor som till största del lever utifrån sitt väsen kallar Buber väsensmänniskor. Människor som till största del lever utifrån bilden kallar han bildmänniskor.

Det mellanmänskliga förutsätter att människor lever utifrån sitt väsen. Buber exemplifierar detta med ett fiktivt samtal mellan två bildmänniskor som han kallar Per och Pål:

Först har vi då Per sådan han vill verka i Påls ögon och Pål sådan han vill verka i Pers ögon. Vidare har vi Per sådan han verkligen är i Påls ögon och likaså Pål sådan han är i Pers ögon. Och dessa bilder torde inte överensstämma med de önskade! Så har vi Per sådan han är i sina egna ögon och Pål sådan han är i sina. Till sist: Den verklige Per och den verklige Pål. (s. 33).

Vi har alltså två människor, den verklige Per och den verklige Pål, plus ”sex spöklika skengestalter, vilka på allsköns sätt blandar sig i samtalet mellan de två”. ”Var”, frågar Buber sig, ”finns då plats för äktheten i det mellanmänskliga” (s. 33)? Svaret är: ingenstans.

Vad än ordet ”sanning” betyder i andra sammanhang – på det mellanmänskligas område betyder sanning att människor meddelar sig med varandra sådana de är. […] Det är på äktheten i det mellanmänskliga det kommer an. Där denna ej finns, finns heller ingen sann mänsklighet. (s. 33–34).

Att vara bildmänniska är enligt Buber ingen natur, ingenting för evigt fastställt. ”Människan, som människa, är alltid möjlig att förlösa” (s. 36). Det är alltid möjligt att ”kämpa för att komma till sig själv” (s. 35). Men det är ingen lätt uppgift att leva utifrån sitt väsen.

Det är ingen lätt sak att vinna erkännande som den man till sitt väsen är. Då får skenet komma till hjälp. Att ge efter för frestelsen att tillgripa den möjligheten är fegt – att motstå den kräver verkligt mod. (s. 35).

Att leva utifrån sitt väsen är inte enkelt, men det är aldrig förgäves. Endast genom att försaka bilden till förmån för sitt väsen kan livet bli på allvar meningsfullt.

Att leva utifrån sitt väsen är något man stundom får dyrt betala, alltför dyrt betalas det aldrig. (s. 36).

Att möta en människa som den hon är

Den andra förutsättningen handlar om att man måste möta, och mena, den människa man har framför sig sådan som hon är. Detta är inte hur det vanligtvis går till. Enligt Buber bör det mesta som betecknas som samtal snarare kallas prat. Folk talar inte med varandra, utan förbi varandra. När de talar vänder de sig inte till sin samtalspartner, utan till en ”fiktiv instans, som inte är närvarande på annat sätt än som åhörare” (s. 41).

Men vad innebär det att bli medveten om en annan människa? Att möta en annan människa sådan som hon är? Enligt Buber måste man förstå en människa utifrån hennes ande, hennes mittpunkt.

Att bli medveten om en människa betyder alltså i synnerhet att förnimma den dynamiska mittpunkt som sätter sin prägel på hennes yttranden, handlingar och förhållningssätt, med uppfattbara tecken på det för henne unika. (s. 45).

Man måste uppfatta sin motpart ”som helhet och likväl fullständigt konkret, utan några förenklande abstraktioner” (s. 44).

För att kunna uppfatta sin samtalspartner som helhet är det viktigt att man inte gör henne till ”ett från mig åtskilt föremål för mina funderingar och iakttagelser” (s. 45). Om du gör din motpart till ett objekt blir dennes mittpunkt, dennes ande, oåtkomligt för dig. Att förstå den andre är möjligt först

när jag träder i omedelbar och okonstlad relation till den andra, gör henne verkligt närvarande för mig. (s. 45).

Det krävs att jag ”i en situation som jag har gemensamt med den andre vitalt utsätter mig för hennes andel däri, såsom verkligen hennes” (s. 49). Att

jag upplever att hon till sin existens är en annan; att hon på just detta, för henne unika och särpräglade sätt till sitt väsen är annorlunda än jag. Jag accepterar den människa jag står inför, så att mina ord kan riktas med största allvar till henne, just till den hon är. (s. 43).

För att på allvar kunna acceptera och utsätta sig för en annan människa krävs mod. Det krävs att man kan

djärvt och ohämmat svinga sig över till den andre; något som kan kräva den mest intensiva omvälvning i ens egen tillvaro. (s. 49).

Genom att acceptera och möta sina medmänniskor som sådana de är skapas utrymme för ”det specifikt personligas ständigt närvarande mysterium” – ett mysterium som allt för ofta tvingas ge vika för ”prosaisk slätstrukenhet” (s. 47).

För att allt detta ska lyckas krävs att din motpart besvarar din ansträngning, annars kommer ”dialogen dö redan som frö” (s. 49). Men om allt lyckas ”blommar det mellanmänskliga upp i äkta samtal” (s. 50).

Att påtvinga och att frigöra

Den tredje och sista förutsättningen för det mellanmänskliga samtalet är att ingen av parterna får vilja påtvinga den andre någon åsikt eller attityd. Målet är istället att frigöra den andres personliga och unika potential. Frigörandet är inte en nödvändig förutsättning för det mellanmänskliga, frånvaron av påtvingande är nog, men det är ”ett element som är ägnat att föra till en högre nivå av det mellanmänskliga” (s. 60).

Buber beskriver två olika förhållningssätt man kan anta gentemot sina medmänniskor: propagandistens och pedagogens.

Propagandisten är en person som vill ”påtvinga den andre sin egen åsikt och attityd”. Helst ska det ske på ett sådant sätt ”att den påverkade inbillar sig [min kursivering] att det är hans egen insikt som frigjorts genom detta inflytande” (s. 53).

Pedagogen däremot vill istället ”hos den andre igenkänna och stödja […] vad han inom sig själv lärt känna som sant och riktigt” (s. 53).

Det som är sant och riktigt måste ju också i den andres mikrokosmos vara något som lever som en möjlighet bland möjligheter. Hos denne behöver i så fall endast väckas ett gensvar – och det väsentligen icke genom inlärning, utan genom möte, genom existentiell kommunikation mellan det som är och det som är på väg att bli. (s. 54).

Propagandistens verktyg är påtvingandet och övertalandet. Pedagogens är frigörandet och framlockandet. Både propagandisten och pedagogen är extrema karaktäriseringar som aldrig uppträder i renodlad form. Men enligt Buber ses båda dessa förhållningssätt ”överallt där människor har med varandra att göra” (s. 58).

En viktig skillnad i propagandistens och pedagogens förhållande till sina medmänniskor är deras inställning till det personliga och individuella. För propagandisten är individuella egenskaper av vikt ”endast i den mån han behöver lära känna och utnyttja dem för att vinna den andre”. Propagandisten ”angår överhuvudtaget inte den människa, han vill inverka på, som person” (s. 54).

För pedagogen däremot är det individuella och det personliga helt centralt. Pedagogen ”ser varje individ som bärare av ett speciellt uppdrag i tillvaron, fullföljbart genom just den människan, och endast genom henne” (s. 56). Pedagogen anser att

det rätta finns anlagt i varje människa på ett personligt unikt och enastående sätt. Inget annat ”sätt” får därför påtvingas denna människa. (s. 57).

Pedagogens uppgift är att ”hjälpa det rätta att framträda unikt personligt hos just denna person” (s. 57).

Propagandisten är ett hinder för det mellanmänskliga, pedagogen en katalysator. Men inte nog med det. Buber menar att pedagogens förhållningssätt är en nyckel till skapelsens mening.

Enligt Buber, och pedagogen, bär varje människa inom sig ”bestämmelsen att uppnå det sanna människovarat på sitt särskilda, för just henne egenartade vis”. Genom att hjälpa det rätta att framträda unikt personligt hos den andre underlättar man därför uppfyllandet av ”människovarats skapelsemening” (s. 61). Buber skriver:

Den frigörande, förlösande makten i dialogen mellan människorna – detta, att man genom att bistå varandra i att ”bli sig själv”, bidrar till förverkligandet av ett med skapelsens mening överensstämmande människosläkte – det är vad som bringar det mellanmänskliga till dess högsta höjd. (s. 61).

Sammanfattning

Få personer tar mötet mellan människan och hennes omvärld på lika stort allvar som Martin Buber. I de av hans texter jag läst finns mycket att hämta om hur man skapar närhet och förbundenhet till dels sina medmänniskor, men även till tillvaron – till Varat – i stort. De centrala lärdomar jag funnit i Det mellanmänskliga lyder något likt detta:

1. Var dig själv. Utge dig inte för att vara någon du inte är. Exakt vad ”var dig själv” innebär är ofta svårt att avgöra, och det varierar från situation till situation. Men det är alltjämt ett användbart, om än något diffust, riktmärke.
2. Försök att på allvar möta och vända dig till de människor du har att göra med. Acceptera dem med deras styrkor och brister och försök möta dem där de är. Inse att varje människa är unik, och våga utsätta dig för den andres särart.
3. Påtvinga inte dina medmänniskor något. Var ödmjuk inför att du inte besitter alla svaren. Men tala, ödmjukt, utifrån din övertygelse och locka andra till att själva finna sina övertygelser och sanningar. Låt dig samtidigt lockas på samma sätt av den andre. En parallell går att hitta i Jordan B. Petersons nionde livsregel: ”Assume that the person you are listening to know something you don’t.”