Engelbrektsupproret 1434–36
Högt skattetryck och hårt fogdevälde brukar anges som orsaker bakom resningen mot unionskungen Erik av Pommern. Historien om upproret som växte till ett inbördeskrig är dock mer komplex än så.
Engelbrekt (till häst) med sina dalkarlar jagar iväg fogden Melchior Görtz, som har spänt bönderna för plogen. Historiemålning från 1860 av Bengt Nordenberg.
Engelbrektsfejden kallas ett stort uppror som bröt ut i juni 1434, och som var riktat mot unionsmonarken Erik av Pommern. Konflikten blev mycket blodig och kom att involvera stora delar av Sverige. Fejden avslutades 1436 efter att upprorsledaren, Engelbrekt, hade mördats.
Upproret har uppfattats dels som det svenska folkets uppror mot danskt förtryck, dels som en folklig resning mot adligt förtryck. Ingendera beskrivning ger dock full rättvisa åt inbördeskriget, eller åt den verkliga personen Engelbrekt.
De direkta uppgifterna om den historiska personen Engelbrekt Engelbrektsson är få och motstridiga, men klart är att han tillhörde det världsliga frälset. Så gjorde också hans far och hans bror.
Växte upp i Bergslagen
Till sin sysselsättning var Engelbrekt bergsman och växte upp i Norberg i Bergslagen. Släkten hade invandrat till Sverige och Dalarna från Tyskland under senare hälften av 1300-talet.
Vid tiden för Engelbrektsupproret styrde Erik av Pommern Sverige. Han var även kung över Danmark och Norge. Sverige var sedan 1397 i union med grannarna i väst, genom den så kallade Kalmarunionen.
Erik av Pommern var systerdotterson till drottning Margareta av Danmark, och hette egentligen Bogislav. Men eftersom han skulle bli kung över de nordiska länderna ändrade Margareta hans namn till Erik innan han formellt kröntes till kung i de olika länderna. Kröningen till kung av Danmark och Sverige ägde rum i Kalmar 1397, därav namnet på unionen.
Missnöjet med unionen var utbrett i Sverige, och efter ett antal övergrepp begångna av en dansk fogde, beslöt Engelbrekt att ta saken i egna händer. De uppretade dalbönderna intog först den lilla borgen Borganäs vid Dalälven, därefter intogs Köping – som även brändes – och sedan föll Västerås i upprorsmännens händer.
Samtidigt som Engelbrekt tågade vidare in i Uppland startade ett annat uppror i Österbotten. Ledaren här hette Erik Puke och gjorde gemensam sak med Engelbrekt. Puke var även han frälseman, son till lagmannen över Uppland.
Kung Erik av Pommern styrde genom Kalmarunionen både Sverige, Norge och Danmark.
I Uppland gav landstinget i Uppsala Engelbrekt sitt fulla stöd. En anledning till detta var att Erik av Pommerns relationer till den kyrkliga aristokratin i Sverige avsevärt hade försämrats på grund av en strid rörande tillsättandet av en ny ärkebiskop i Uppsala. Det var även en orsak till att upproret fick stöd av inflytelserika adelsmän.
Detta stärkte Engelbrekt som nu tågade mot Stockholm och belägrade staden. Efter förhandling med kungens fogde ingicks vapenvila. Med Stockholm säkrat kunde kriget nu fortsätta i andra landskap.
Ryktet om upproret spred sig
Engelbrekt fortsatte mot Östergötland. I mitten av augusti 1434 samlades oroliga stormän och riksråd från götalandskapen i Vadstena – nyheten om upproret och den segervisse Engelbrekt hade spridits fort. Frågan var nu hur götalandskapens frälsemän skulle ställa sig.
Engelbrekt lyckades med hjälp av påtryckningar få de församlade stormännen att ge upp sin trohet och lydnad till unionskungen. Det innebar att även rådet nu gav Engelbrekt sitt politiska stöd.
Förutom politiskt stöd, bidrog frälset med beridna följen. Det var en viktig förklaring till krigstågets fortsatta framgång. Tack vare dessa bättre utrustade soldater och stridskunnigt befäl kapitulerade eller intogs ett antal kungliga borgar: Ringstaholm, Örebro, Rumlaborg, Öresten och Dalaborg. Fälttåget som gick in i Halland och Skåne uppvisade samma scenario.
Erik av Pommerns fogdar krävde allt högre skatter av befolkningen. Detta bland annat som en följd av kostnader för kungens krig mot Hansastäderna, och svårigheter att exportera svenskt järn. Bild från Olaus Magnus Historia om de nordiska folken (1555).
Medeltida svenska silvermynt.
På mindre än tre månader hade upproret spridits till så gott som hela landet – det rådde inbördeskrig således. Större delen av Västsverige, Österbotten, Åland och danska Halland kontrollerades nu av Engelbrekt.
Beväpnade med pilbågar, armborst, yxor, svärd och andra hugg- och stickvapen gick folket man ur huse och tillsammans med frälsets beridna följe vann upproret snabba och relativt enkla framgångar. På slotten och i städerna hade Erik av Pommern på sin höjd ett hundratal man utplacerade, ibland bara ett tiotal.
På mindre än tre månader hade upproret spridits till så gott som hela landet – det rådde inbördeskrig.
På senhösten 1434 seglade Erik av Pommern med sin flotta till Stockholm, och en ny vapenvila ingicks. Engelbrekt å sin sida svarade med att i januari 1435 låta sig väljas till rikshövitsman, en ny titel för tiden, ungefär motsvarande överbefälhavare. På försommaren samma år agerade även rådet, som ingick ett edsförbund med Engelbrekt. Upproret var på väg att frigöra Sverige från dansk överhöghet.
Bakgrunden till Engelbrekstupproret, vilket räknas som ett av de allvarligaste och största i svensk historia, brukar ofta beskrivas som en längre tids missnöje med höjda skatter. Dessa som en följd av Erik av Pommerns krigshärjningar i Östersjön mot de hanseatiska städerna, samt svårigheter att exportera järn från Bergslagen.
Den utlösande orsaken var de övergrepp på bönderna i Dalarna som en dansk fogde vid namn Jösse Eriksson ska ha varit ansvarig för. Fogden hette egentligen Jens Eriksen Lykke och var av dansk börd, men brukar gå under sin svenska namnform. Engelbrektskrönikan, en källa tillkommen bara några år efter händelserna, beskriver i diktens form övergreppen.
Hängde upp bönder
Fogden hängde upp bönder »i rök« (brände, alternativt rökte ihjäl dem) och gravida kvinnor fick dra tunga hölass med missfall som följd. Samma beskrivning, om än på prosa, ger Olaus Petri i sin svenska krönika, som bygger på Engelbrektskrönikans skildring.
De svenska frälsemännen var kritiska till att Erik av Pommern hade placerat tyska och danska fogdar och hövitsmän på slotten och i borgarna, och inte valt svenska män. Frälsemännen ville helt enkelt återta kontrollen över de bortförlänta slottslänen, som låg i händerna på utländskt folk.
Till en början var det därför fogdarna som blev måltavlor för upproret. Fogdarna var hatade både av folket – på grund av skatterna – och frälset – på grund av ämbetena och slottslänen – samt av bergsmännen – eftersom fogdarna försämrade möjligheterna för direkt handel med de tyska köpmännen.
Engelbrektsupproret började vid midsommartid 1434 i Dalarna och spred sig sedan snabbt över Mellansverige, enligt pilarna på kartan, där många av kungens fästen brändes, intogs eller belägrades.
Stridigheterna spred sig över landet
Upproret mot unionskungen Erik av Pommern hade sitt ursprung i Dalarna och Bergslagen. I juni 1434 intogs Borganäs vid nuvarande Borlänge och därefter Köping – som brändes – samt Västerås. Åtskilliga stormän ställde sig bakom upproret som nu spred sig över landet, även in på danskt territorium i Halland och Skåne.
Vid slutet av året slöts en vapenvila mellan kungen och upprorsmakarna. 1435 utsågs Engelbrekt Engelbrektsson till rikshövitsman, motsvarande överbefälhavare. Efter fortsatta förhandlingar intog han och Karl Knutsson Stockholm 1436.
Upproret flammade upp i de olika landsdelarna, och krigståget fortsatte till Blekinge och Halland. Under våren blev Engelbrekt sjuk, och när han i april/maj var på väg till ett riksrådsmöte i Stockholm mördades han på en holme i Hjälmaren.
Ovan nämnda orsaker till upproret är kända sedan tidigare, och även omdiskuterade. Exempelvis tonar forskare idag ned den handelsekonomiska förklaringen. Men en inte lika ofta uppmärksammad orsak bakom Engelbrekstupproret var emellertid ideologisk och politisk. Den gick tillbaka till en segsliten tvist i samband med utnämnandet av en ny ärkebiskop i Uppsala 1432
Frälsemännen ville helt enkelt återta kontrollen över de bortförlänta slottslänen, som låg i händerna på utländskt folk.
Erik av Pommern var mycket missnöjd med det svenska domkapitlets val av Olof Larsson till ny ärkebiskop i Uppsala, eftersom kungen misstänkte att kandidaten bara skulle gå de svenska stormännens ärenden. Istället utsåg Erik den norske biskopen Arend i Bergen till svensk ärkebiskop. Den svenska adeln ställde sig bakom domkapitlets beslut, och tog därmed ställning i en urgammal tvist.
Bakom ordkriget om ärkebiskopsstolen låg en gammal föreställning om en kamp mellan två makter i samhället. Alltsedan kristendomens tillkomst och utbredning talades det om de två styrande makterna i världen. På ena sidan stod kyrkan och påven – det andliga regementet.
På den andra sidan fanns det världsliga regementet (styret) med kungen som högsta person. Kyrkan ansåg att påven stod över kungen i makt och rättigheter, en åsikt som kungen inte delade.
»Om huru man uppbränner våldsamma fogdars borgar« är titeln på den här illustrationen i Historia om de nordiska folken (1555). Under Engelbrektsupproret brändes ett flertal borgar runt om i landet ned.
Det var således domkapitlet som skulle utse en ny biskop, inte de världsliga furstarna, vilket var precis vad kyrkans folk hade gjort i Uppsala domkyrka. Erik av Pommern, å sin sida, fullföljde bara vad många andra härskare före honom hade gjort – han utnämnde sin egen kandidat till ärkebiskop.
Domkapitlet agerade instinktivt mot de kungliga försöken att blanda sig i kyrkans interna angelägenheter, och adeln gjorde politik av intrången. De svenska stormännen såg här sin chans att slå till mot unionen.
Domkapitlet agerade instinktivt mot de kungliga försöken att blanda sig i kyrkans interna angelägenheter.
Till råga på allt hade Erik av Pommern också krävt att svenska frälsemän skulle göra rusttjänst utanför Sveriges gränser, vilket dessa ansåg stred mot den svenska lagen.
Ideologiska motiv blandades således med realpolitiska skäl, vilket skapade en farlig och explosiv mix – och så dök Engelbrekt upp, som blaren, eller jokern, i kortleken. Stämningen var således redan sämsta möjliga mellan det svenska frälset och den danske kungen, när övergreppen på bönderna ägde rum i Dalarna.
Tack vare att frälset anslöt sig till upproret övergick detta till att handla om kung Eriks sätt att styra över unionen och Sverige. Rent praktiskt innebar det att krigshandlingar varvades med politiska förhandlingar och brevskrivande – fram och tillbaka.
Man av folket
Så långt frälsemännens, kyrkans och allmogens motiv till att göra uppror. Men vad var det egentligen som fick just Engelbrekt Engelbrektsson att våga träda fram på den politiska scenen?
Eftersom han har kommit att lämna ett så stort avtryck i historien, och har kopplats samman med uppror mot övermakten, har också åsikterna om honom som person gått isär.
En del anser att Engelbrekt var en man av folket, en kämpe för Sveriges rätt mot dansk överhöghet. Andra menar att han tillhörde en ekonomisk elit i samhället, en grupp som hade drabbats ekonomiskt av en minskad export, på grund av kungens krig med tyska städer.
De ledande personerna inom bergsfrälset, som Engelbrekt tillhörde, fick beväpna sig med bland annat svärd, sköld och hjälm.
Bergsmän ägde inte bara jord utan också andelar i gruvor. Eftersom de åtnjöt samma privilegier som adeln – skattebefrielse – var de i praktiken ett bergfrälse.
Den aspekten på Engelbrekt Engelbrektsson förklarar också varför han så villigt trädde fram i offentligheten. Han tillhörde en politiskt medveten samhällsgrupp med speciella ekonomiska privilegier som man ville skydda och bevara. Något som skilde ut bergsmännen från bönderna som stånd.
Rustade sig som riddare
I kung Magnus Erikssons privilegier för Kopparberg, från den 17 februari 1347, står det angående de så kallade »mästermännen« (de ledande personerna inom bergsfrälset) följande:
"Vidare förbjuda vi vid vår nåd och bevågenhet och vid vår konungsliga hämnd, att någon av allmogen bär något vapen, varmed man kan göra någon skada, nämligen dolk, båge, klubba, spjut, svärd eller bredyxa, vid tre marks böter för var man, utan på sin höjd en matkniv. För mästermännen är det tillåtet att ha svärd, sköld, järnhatt och vapenhandskar."
Mästermännen, till vilka Engelbrekt sannolikt kunde räkna sig, fick alltså rusta sig på samma sätt som en riddare.
Bergsmännen tillverkade så kallat osmundjärn (järn som framställdes genom "härdfärskning" av tackjärn från masugnar) som skickades på export via hanseatiska köpmän. Förbindelserna emellan Mellansverige och de tyska handelsstäderna runt Östersjön var starka och viktiga för ekonomin.
Denna ekonomiska koppling till mäktiga tyska handelshus inom Hansan, bidrog till att skapa en särskild identitet hos bergfrälset.
Vanliga bönder stod inte i förbindelse med Hansans köpmän. Centrum i denna ekonomiskt pulserande verksamhet i Mellansverige låg just i Norberg, Engelbrekts hemtrakt.
Statyett av Karl Knutsson (1408/9–70), som kom att bli svensk kung tre gånger.
Det som började som en allmogerörelse ledd av Engelbrekt övertogs således successivt av det svenska frälset, som i upproret såg möjligheter att rikta sin egen ilska mot unionsmonarken och den politiska tanken med en union.
Frälsets egna motiv bakom upproret förklarar den kursändring som inträffade efter ungefär ett år. Under hösten 1435, och efter en längre tid av hemliga förhandlingar, träffade rådet en uppgörelse med – unionskungen. Liten (Engelbrekt) hade blivit stor. För stor. Konflikten mellan upprorsledare och riksråd låg nu i öppen dager.
Nytt uppror
Med mötet i Arboga i början av 1436 startade ett nytt uppror. En ny aktör, djärvare och mer hänsynslös än många andra, intog nu scenen: marsken Karl Knutsson (Bonde). Tillsammans med Engelbrekt belägrade Karl Knutsson och Erik Puke Stockholm – dock ej själva slottet.
Upproret flammade upp på nytt i de olika landsdelarna. Nyköping, Kalmar, Älvsborg och Axevalla intogs, liksom de danska landskapen Blekinge och Halland. Allt gick väldigt fort.
Men plötsligt insjuknade Engelbrekt.
Ingen vet riktigt varför. Kanske av överansträngning? Av dålig mat? Sjukdom? Medan Engelbrekt tillfrisknade i Örebro vidgades klyftan än mer mellan riksrådet och upprorsledaren. Engelbrekt hade blivit för populär och utgjorde ett direkt politiskt hot mot den styrande eliten, som nu bröt sin tidigare trohet och lydnad till honom. Adeln bytte sida.
En ny aktör, djärvare och mer hänsynslös än många andra, intog nu scenen: marsken Karl Knutsson.
Med skyddet från frälset borta stod Engelbrekt öppen för attack. En riddare vid namn Magnus Bengtsson (Natt och Dag, död cirka 1473–77) passade nu på att ta ut sin hämnd för en kränkning av något slag. Engelbrekt hade vid tillfället, kring månadsskiftet april–maj 1436, varit på väg från Örebro och slagit läger på en ö i Hjälmaren i närheten av slottet Göksholm.
Magnus Bengtsson kom till ön (med sitt folk), varpå Engelbrekt, »som stödde sig på en krycka«, tog »vänligt« emot honom. Biskopen Ericus Olai, som skildrade händelsen, skriver vidare:
"Men vild såsom vargen mot lammet gick denne Belials son till attack mot Engelbrekt med en skarpslipad yxa. Men då Engelbrekt parerade slaget med sin krycka fick han tre fingrar avskurna. Engelbrekt vände sig bort från angriparen, men denne följde efter och tillfogade sitt offer ett djupt sår i halsen med yxan. Engelbrekt föll ihop av hugget och slog huvudet mot en sten. Den andra krossade då hans huvud med många slag och stötar mot stenen, liksom i en kvarn; därefter täckte han kroppen med pilar, så att den liknade en igelkott."
Det hela lär ha utspelat sig på en fredag, och två olika dödsdatum figurerar: 27 april och 4 maj 1436.
Efter mordet fördes Engelbrekts kropp till Örebro kyrka – dagens Sankt Nicolai kyrka – där han begravdes. I kyrkan finns Engelbrektskapellet, men den exakta gravplatsen är okänd.
Biskopens skildring skrevs ned på 1460-talet och bygger till stora delar på Engelbrektskrönikan, vilken tillkom strax efter fejden. Engelbrektsätten dog sannolikt ut med Engelbrekts son Nils, som dog samma år som fadern.
Bakom överfallet och det grymma mordet låg en personlig fejd mellan Engelbrekt Engelbrektsson och Bengt Stensson av ätten Natt och Dag (död 1451) och hans son.
Några dagar efter mordet gick marsken Karl Knutsson (Bonde), som blev rikets styresman efter Engelbrekt, ut med en skrivelse och anvisning till alla landsdelar att ingen skulle ofreda Magnus Bengtsson, påstår biskop Olai. Mer exakt vari blodsfejden bottnade är det ingen som vet idag.
Bönder avväpnades
Aristokratin återtog nu kontrollen över riket – bönder avväpnades och kringdrivande folkskaror uppmanades att återvända till sina gårdar. Upproret var över. I mångt och mycket stod och föll det med dess centrala gestalt, Engelbrekt. Och efter honom framträdde nu alltså Karl Knutsson. Till och från skulle han styra Sverige fram till sin död 1470. (Han var Sveriges kung 1448–57, 1464–65 och 1467–70.)
Karls första politiska åtgärd var att i början av 1437 låta avrätta Erik Puke, som hade kommit att framställa sig som Engelbrekts arvtagare.
En teckning som kan föreställa Engelbrekt finns i en version av Magnus Erikssons landslag, som förvaras på KB i Stocholm.
En samtida bild av Engelbrekt?
I en version av Magnus Erikssons landslag, en handskrift från 1437, finns en intressant teckning intill en anfang (begynnelsebokstav). En böjd gestalt stödjer sig på en krycka och har vad som ser ut som en bergsmansyxa i ena handen. Historieprofessorn Janken Myrdal menar att figuren troligen föreställer Engelbrekt Engelbrektsson.
Så vad var det som Engelbrekt och de andra upprorsmännen hade velat uppnå? Att det inte handlade om någon revolution står klart. De ville att den gamla ordningen – före Kalmarunionen – skulle fortsätta att råda. "Som gammalt och fornt hade varit" löd upprorets krav, det var vad bönderna slogs för. Med löften om att återupprätta den ordningen vann Engelbrekt sina anhängare.
Viktig militär resurs
Militärt hade upproret visat något viktigt för framtiden: bönderna utgjorde en viktig militär resurs. Tillsammans med frälsets beridna följen, som inte täckte hela landets försvar, och under ledning av ett kunnigt militärbefäl utgjorde dessa bondehärar ett nytt vapen i den politiska kampen.
Unionskungens makt över Sverige hade minskat avsevärt med upproret. Den blodiga Engelbrektsfejden skapade ett politiskt kaos. Ur detta reste sig en ny generation av stormän, med ambitioner att ta makten i Sverige, såsom riksföreståndaren Sten Sture den äldre, Svante Nilsson och Sten Sture den yngre. Det knakade och knäppte i unionskonstruktionen.
Bo Eriksson är docent i historia vid Stockholms universitet och författare.
Publicerad i Populär Historia 8/2021
