Recension: ”Tidstillflykt” av Georgi Gospodinov | Göteborgs-Posten

Recension: ”Tidstillflykt” av Georgi Gospodinov

I romanen ”Tidstillflykt” hålls en EU-omröstning om vilken tid invånarna i ett samhälle ska återgå till. Samtidigt är huvudpersonen, som driver en klinik för demenssjuka, rädd att förlora minnet. Sanna Samuelsson har läst Georgi Gospodinovs Bookerprisade roman.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

Minnet är en märklig mänsklig funktion. Den är essentiell för överlevnaden, en källa till njutning och nostalgi, men också något som riskerar att ständigt plågar oss. I den bulgariska författaren Georgi Gospodinovs roman ”Tidstillflykt” beskrivs ett försök att rädda tiden, att genom en folkomröstning gå tillbaka till den gamla goda tiden, vilken den nu är.

I bokens början letar huvudpersonen efter den gamle vännen Gaustin, som öppnat en ovanlig klinik för demenssjuka. Där kan man genom att besöka ett på exakta detaljen återuppbyggt 1960-talsrum, till exempel, få minnet att komma tillbaka.

Lugnet kan lägga sig över en orolig själ när utsidan så att säga matchar insidan. När fler, även icke-demenssjuka, börjar vilja besöka kliniken expanderar affärsidén. Till slut är frågan om det inte ska bli ett nationellt projekt. Alla är överens om att det var bättre förr – varför inte bara gå tillbaka?

ANNONS

I Bulgarien – och det är nog ingen slump att denna bok skrivs en bulgarisk författare som upplevt 1989, den så kallade historiens slut – står kampen mellan de nationalistiska populister som drömmer om det forna Storbulgarien och de ”ostalgiker” som vill ha tillbaka kommunismen.

Stora demonstrationer och dramatiska återuppföranden av historiska händelser spelas upp för en förtrollad allmänhet. Huvudpersonen besöker en demonstration där det gamla mausoleet på ett torg i Sofia byggts upp, och där det balsamerade liket av den forne kommunistledaren Georgi Dimitrov vinkar med handen till hurrande, koordinerade folkmassor.

När han senare träffar sin gamle barndomsvän Dembi visar det sig att denna gör stora pengar på just dessa nostalgipolitiska iscensättningar. ”Jag är teatermakare, inte revolutionär”, som han säger till sitt försvar.

Det är märkligt att läsa denna bok – som tilldelades det internationella Bookerpriset 2021– och inse att den gavs ut både före Rysslands invasion av Ukraina och stormningen av Kapitolium.

Boken är full av sådana fantastiska meningar, som slår med släggan i ens glömska huvud.

Den affektiva och hysteriska politiska retoriken har bara blivit värre sedan boken skrevs. Trumps ”Make America great again” syftar inte på något konkret eller någon exakt tid, utan mer på en abstrakt känsla av förlust. Som Gospodinov skriver: ”Glömskan kräver hårt arbete”.

Boken är full av sådana fantastiska meningar, som slår med släggan i ens glömska huvud. Den har översatts till svenska av Hanna Sandborgh och är den första av den hyllade författaren att ges ut här.

ANNONS

Det är en surrealistisk berättelse, där huvudpersonen fortsätter leta efter Gaustin, som rör sig mellan olika årtal, men allt mer börjar kretsa kring det ödesdigra året 1939. Han reser inte i tiden på magisk eller högteknologiskt vis, han bara lever i den tiden, med den tidens tidningar, musik, litteratur, kläder och prylar. Men ändå försvinner han, och läsaren blir allt mer osäker på vem denne Gaustin egentligen är.

Detta är också en större berättelse om Europa, och nostalgins olika skepnader i de olika delarna är intressant läsning. De flesta öststater vill tillbaka till 90-talet, medan Skandinavien föredrar 70-talet. Frankrike väljer 50-talet, Spanien 80-talet, medan Schweiz, den eviga jokern, röstar fram att de vill stanna i exakt den tiden de redan är i. De avsäger sig idén om en ”historisk andra chans”, som fängslat resten av Europa.

När allt fler blir allt äldre ökar också förekomsten av demens i samhället, vilket är en utgångspunkt i romanen. Demensen blir ett slags allmäntillstånd i samhället. Huvudpersonen oroar sig också alltmer för sitt eget dåliga minne. Inte bara det, kanske Gud är dement, som behöver gå tillbaka och minnas det förflutna för att komma ihåg vad han har skapat.

”Tidstillflykt” är en sorglig, vacker och tankeväckande roman om det vi lämnat bakom oss, redan glömt och ändå inte kan släppa.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Om du fick återuppleva ett årtionde – vilket väljer du?

LÄS MER:I Georgien mötte han hatmobb – nu visar Levan Akin upp Turkiets transcommunity

LÄS MER:Glenn Bech hyllas för sitt manifest mot dubbelmoral

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS