Aurora von Königsmarck – salongsfeminist

De oförvägna männens århundrade, så skulle man kunna sammanfatta 1600-talet. De tre musketörernas bravader är inte rena fantasier, utan tvärtom tidstypiska: modet, den fysiska styrkan, förmågan – eller svagheten – att ta för sig, de heta ritterna, kvinnohistorierna, de omätliga rikedomar som skiftar ägare. Grymheten som kännetecknar detta krigiska sekel kommer i bakgrunden för äventyrsberättelserna.

Det är frestande att glömma det trista. Läs till exempel om den försvenskade ätten Königsmarck! Hans Christoffer (1605–63) var anfadern; en tysk junker som blev stenrik på de svenska krigen, lånade drottning Kristina pengar och blev adlad.

Så följde generationer av tappra königsmarckare, oregerliga, ständigt i farten, krigsälskande. Vem de stred för spelade mindre roll. Efter det protestantiska Sverige kunde både kejsaren i Wien och diverse tyska kurfurstar komma ifråga.

En utomäktenskaplig avkomma till königsmarckarna ställde sig till och med i den franske kungens tjänst. Det var inte ovanligt bland svenska officerare, Karl IX:s reduktion drev dem till det. Även pursvenska adelsmän sökte sin lycka utomlands, när kungen hetsade sina skattmasar på dem – känns mönstret igen?

Erövrade Bremen Verden åt Sverige

Den förste svenske königsmarckaren, ovan nämnde Hans Christoffer, erövrade småstaterna Bremen Verden åt Sverige och blev kolonins förste guvernör. Han samlade stora rikedomar under sin militära bana. Den siste i raden, Filip Christoffer, lär ha murats in av mördare efter en hemlig förbindelse med en bortlovad prinsessa. Hans yngre bror, stupad i samband med ett slag mot saracenerna i Grekland, excellerade i märkliga kvinnohistorier, var medellös och något av en solochvårare.

Vid det här laget började det gå utför med släktens finanser. Ätten Königsmarck finns inte kvar i Sverige.

Aurora Königsmarck hånades

Brödernas äventyrlighet har fläckat av sig på systern, som ansetts vara av samma skrot och korn. Maria Aurora von Königsmarck har för eftervärlden blivit känd som ett tvivelaktigt fruntimmer, mätress åt August av Sachsen och en misslyckad fredsmäklerska.

Flera gånger försökte hon få företräde hos Karl XII, vilket mötte omvärldens spe. I Sverige hånades hon ännu av Esaias Tegnér: ”hon vände ohörd om” inför den unge pilten, konstaterar diktarfursten belåtet. Det var inte den första nidvisan. Men hennes framstötar mot kungen gällde först och främst familjebekymmer av delvis ekonomisk art.

Hjältinna bland feminister

Bland historiekunniga tyska feminister har den ogifta grevinnan däremot blivit något av en hjältinna. De ser henne som en modig och självständig kvinna, som valde att inte underkasta sig något patriarkat. Under denna tid förändrades kvinnorollen mycket; när männen drog i krig fick hustrur och döttrar mer makt, och inte bara det: de fostrades nästan som män, eftersom de fick vara deras substitut på hemmafronten.

Vi ska följa Aurora i de geografiska spåren. Barndomen verkar ha varit ganska idyllisk. Hon föddes 1662 i den lilla staden Stade, som ligger nordväst om Hamburg. Det var där den svenske guvernören för Bremen-Verden residerade. En minnestavla sitter på huset där hon bodde, mitt i stadens nuvarande turistdistrikt. Utanför Stade lät den gamle Königsmarck bygga slottet Agathenburg, som fick namn efter hans hustru.

Aurora och hennes syskon, barnbarn till Hans Christoffer, växte upp ömsom i staden och ute på Agathenburg, en bastant tegelbyggnad med tillhörande barockträdgård, där nu en järnvägslinje drar fram. Agathenburg går att besöka, men några minnen från Auroras tid finns knappast; det som återstod av inredningen gick till spillo under en brand på tjugotalet.

Förlorade Bremen-Verden

Efter Karl XII:s misslyckade krig gick hela Bremen-Verden förlorat. Egentligen var kolonin ganska meningslös: den rika hansestaden Bremen, som Sverige kastade ett girigt öga på, kom inte med i fredsavtalet.

Stade är en vacker och stillsam stad som lever på sina minnen från den svenska tiden. Några enstaka byggnader finns kvar från svensktiden: tyghuset vid torget, där Karl XII:s namnchiffer kan ses vida kring, ett spannmålsmagasin, Schwedenspeicher, som räddats undan sextiotalets rivningsmarodörer och så rådhuset med svenska riksvapnet. Schwedenspeicher är nu stadens sevärda museum.

Aurora var en person med många hem. En resa i Auroras spår: det betyder Stade, Agathenburg, Medevi i Östergötland, ett residens vid Munkbron i Stockholm, ett annat hus i Hamburg, Augusts hov i Dresden, ett gods i Schlesien och slutligen prostinnehuset i Quedlinburg, där hon hade sin bas senare hälften av sitt liv, även om hon företog talrika resor. Quedlinburg, en stad i före detta DDR, är numera en av Unesco världsarvsmärkt idyll med ”pepparkakshus” som verkar vara hämtade ur bröderna Grimms sagor.

Barn med August av Sachsen

Aurora von Königsmarck har omgetts av många klichéer. ”Högbarmad, smärt , gullhårig”, så beskriver Esaias Tegnér henne, trots att Aurora var mörkhårig. Hon var inte smärt utan yppig, vilket blev tydligare med åldern. När hon som 44-åring sökte upp kung Karl i Altranstädt, observerade den intresserade Magnus Stenbock: ”Hon är blifven någott feth, men seer intet illa uth, hon lever en princesse och har en upvachtning desslikes.”

Några erotiska avsikter hade hon inte med Karl XII, däremot födde hon ett utomäktenskapligt barn med August av Sachsen, Karls vedersakare. Det finns inga varaktiga kärleksförhållanden i hennes liv, inte heller med Arvid Horn, en fattig adelsman som råkat i konflikt med Karl XI:s duellplakat och gått i landsflykt för den sakens skull. Han sökte senare upp Aurora i Quedlinburg, men då hade hennes intresse för honom för länge sedan svalnat.

Unga högadeln samlad på Medevi

Kärleken till Arvid Horn lär ha blommat särskilt starkt i Medevi, den berömda gamla brunnsorten vid Vätterns norra strand. Året var då 1680, och Aurora var bara 18 år gammal. Brunnen var en helt ny företeelse. Läkaren och naturforskaren Urban Hjärne (1641–1724) hade två år tidigare upptäckt en alkalisk källa i Medevis ängsmarker. Medevi blev strax populärt hos stormaktstidens jet set, och här utvecklade sig den kombination av vederkvickelse och social samvaro, som är så typisk för gamla brunnsorter.

Det var glada dagar på Medevi. Hela den unga svenska högadeln var församlad här, man organiserade maskerader, åt och drack och tävlade med häst och vagn. Ingen av ungdomarna syntes bekymra sig om den stränge Urban Hjärnes förhållningsorder till brunnsgästerna: ”At the icke äre tijt komne til at hålla Stååt, uthan Bot.” Aurora skrev hänfört:

”Morgondagen mottogo vi, friska som rosor, hela Medewis hyllning; dagen tillbringades med att mottaga visiter och uppgöra partier till dans, till promenader till häst eller i schäs, ringränningar, kortspel m.m.; man glömde ingenting av vad till nöje hörer; man föreslog till och med käglor och bollkastning.”

Ur dessa brev läses än i dag varje sommar i Medevi, under en särskild ”Aurorafest”. Dessutom har man återupplivat ringränningen, en form av ridtävling där tolv ringar ska fångas på en lans under full galopp. De bålda ryttarna har numera ersatts av skickliga tonårsflickor i historisk utstyrsel.

Aurora konstnärligt begåvad

Aurora von Königsmarck visste uppenbarligen att roa sig. Men det var inte det enda draget i hennes mångfacetterade personlighet. Hon kunde många språk, mest skrev hon på franska, hon hade starka konstnärliga intressen (Ehrenstrahl var hennes lärare), hon diktade hyllningsdikter och på äldre dagar även psalmer, hon sjöng och hon spelade cembalo. Upplysningsmannen Voltaire skrev beundrande om Karl XII – men även om Aurora von Königsmarck.

1694 försvann brodern Filip Christoffer spårlöst. Försvinnandet var följden av en ödesdiger förbindelse med kurprinsessan Sofia Dorotea, dessvärre förmäld med kronprinsen Georg Ludvig av Hannover, en trist person som sedermera besteg engelska kungatronen. Troligen mördades Filip; försvinnandet är fortfarande ouppklarat.

För att försöka ta reda på vad som hänt, begav sig Aurora till August av Sachsen i Dresden, ty brodern var sachsisk generalmajor. Någon hjälp av den åtta år yngre August ”den starke” fick hon inte, däremot blev hon gravid och födde i stillhet ett gossebarn i staden Goslar.

Aurora lade aldrig stor möda i dagen för att hitta en make. Hennes far dog tidigt, så hon hade ingen giftaspiska vinande över sig i flickåren. Kandidaten borde i så fall ha varit rik, ty Aurora var en frikostig dam och hennes förmögenhet smalt sakta men säkert undan. Fördenskull var hon inte blind för ekonomiska realiteter. Därför såg hon sig tidigt om efter en stadigvarande inkomst och en passande officiell ställning.

Jungfrustiftet i Quedlinburg

Då fanns det så kallade jungfrustiftet i staden Quedlinburg i Harzmassivets närhet. De tyska ”jungfru-” eller ”frökenstiften” var tillflyktsorter för ogifta kvinnor ur den högre societeten, ända upp till prinsessnivå, vilka erhöll fritt vivre där.

Stiftet leddes av en abbedissa, fastän det alltsedan 1539 varit lutheranskt. Det hela var ett arv från år 936, då Henrik Fågelfångarens hustru Mathilde övertalade sin make att grunda ett adligt kvinnostift i Quedlinburg. Stiftet var en ganska världslig inrättning, ja en lilleputtstat, ledd av kvinnor och med säte och stämma i den tyska riksdagen, endast underordnad kejsaren.

Damstiften upphörde i och med det så kallade Reichsdeputationshauptschluss av år 1802. Den sista abbedissan var för övrigt svensk, nämligen Gustav III:s syster Sofia Albertina. Under nazitiden tjänade stiftskyrkan som en kultplats, då man ansåg att det tyska riket föddes just här.

Stiftskyrkan ligger på ett högt berg, som syns på långt håll utanför staden. Vid sidan om kyrkan står ett renässansslott där stiftsjungfrurna höll till. I festsalen hänger porträtt på abbedissor, en del förgrämda ansikten. Vad hade Aurora där att söka?

Att bli stiftsjungfru

Men att bli stiftsjungfru var inte så dumt. Det var lukrativt, och livet hade blivit ganska fritt sedan medeltiden, fast kyskhetslöftet fanns kvar från katolsk tid. I gengäld var kraven höga på anor och bildningsnivå. Stiftsdamerna hade nämligen pedagogiska uppgifter, de skulle bland annat undervisa omgivningens adelsdöttrar på klingande latin. Först fick kandidaterna avlägga ett kunskapsprov, sedan frågade man efter deras sexton (!) anmödrar.

August den starke hade skyddsmakt över stiftet och stöttade Aurora i karriären, vilket dock skedde under motstånd från de övriga damerna. Befordringsgången var långsam och Aurora hade ett tvivelaktigt rykte efter kärleksaffären med August, men till slut fick hon positionen som prostinna, ett slags statsministerpost. Det skedde vid en högtidlig ceremoni i maj 1700, samma år som det stora nordiska kriget bröt ut.

Auroras möte med Karl XII

Aurora hade därmed sin ålderdom säkrad. Men man kan inte påstå att hon skötte sin befattning särskilt väl. Hon flackade runt i Europa, bland annat därför att hennes släktkänsla åter gjorde sig gällande.

Karl XII ville ha hem alla officerare i utländsk tjänst, och eftersom hennes svåger Carl Lewenhaupt, liksom den försvunne brodern, var i sachsisk krigstjänst anklagades han för ”avog sköld” i Svea hovrätt. Aurora ville gå i god för svågern hos Karl och hjälpa den numera sachsisk-polske kungen August, som hon fortfarande hade en vänskaplig relation till, med hans fredstrevare.

Dessa motiv ligger bakom hennes snöpliga resa till Kurland för att träffa kungen. Hon fick inte ens tillfälle att tala med honom. När hon inväntade honom i sin kalesch på hans dagliga ridtur, gjorde hon djup reverens när han ridande närmade sig, men han lyfte bara tafatt på hatten och red vidare. Så lyder i varje fall sägnen.

Nytt försök hos Karl XII

Under sommaren 1706 angrep Karl XII själva Sachsen. I september slog kungen upp sitt högkvarter i Altranstädt, numera en gudsförgäten liten by nära Lützen. Nu ville Aurora böna för sin syster Amalia och sig själv, ty de hotades båda av konfiskeringar. De ville överlämna en petition rörande sin eventuella delaktighet i Carl Lewenhaupts brott.

Aurora körde upp i stor stil med sex ekipage – och kungen flydde bakvägen. Men den energiska Aurora fick ändå sina och systerns tillgångar räddade. Det skedde året därpå genom ett beslut av Svea hovrätt, dit kungen hade överlämnat skrivelsen.

Däremot hade hon genom sina utfärder försuttit sina chanser att få abbedisseposten. Den skuldtyngde August hade dessutom sålt stiftet till soldatkungen Fredrik Vilhelm av Preussen, som bekant en vän av ordning och sparsamhet. Vid ett tillfälle skickade denne ett strängt brev, som manade den resglada prostinnan att ”incessament” ta itu med ”tous les désordres”, som uppstått genom hennes upprepade frånvaro.

Aurora Königsmarcks död

I Quedlinburg levde hon ganska flott, hon hade en ansenlig tjänarstab, mottog höga gäster, utökade sitt bibliotek avsevärt och lät pengarna rulla. I februari 1728 avled hon av astma, hjärtbesvär och vattusot. En vecka före sin bortgång lät hon upprätta ett testamente. Hon ville begravas utan stor pompa. Hennes omfattande skulder skulle täckas av kvarlåtenskapen, fast debet och kredit gick inte alls ihop. Drygt ett år senare kunde bisättningen ske. Hennes rymliga bostad, prostinnehuset, brann ner 1849.

Auroras död har fått ett makabert efterspel. Den krypta hon låg i hade ett alldeles speciellt klimat, som gjorde att hennes kropp inte förvandlades till ett benrangel. När man långt senare öppnade kistan var hon en mumie, ”hon såg ut som en brun liten trädocka”, som förvaltaren av stiftskyrkan uttrycker det.

Där ligger hon ännu, klädd i en röd klänning, med små skor och med sitt vackra hår i behåll. Aurora von Königsmarck har lyckats bevara något av sin utstrålning efter döden.

Kände väl till den franska feminismen

Som de flesta av oss var Aurora von Königsmarck en människa med både brister och förtjänster. Betydelsen av hennes sporadiska aktiviteter på det politiska området har överdrivits. Hon var litterärt verksam men ingen lysande penna.

Var hon en föregångerska till den moderna feminismen? Som litteraturforskaren Bernt Olsson framhåller kände hon väl till den feministrörelse som fanns i Frankrike redan under 1650-talet, den så kallade preciositén. Huvudgestalten var Madeleine de Scudéry (1607–1701), en populär författarinna av digra, mestadels historiska romaner, där det förekom anspelningar på hennes samtid, bland annat på frågan om kvinnans utbildning. Hon skrev också en roman om drottning Kristina av Sverige. Här målas äktenskapet upp som rena slaveriet.

Mycket tyder på att Aurora blev påverkad av den franska salongsfeminismen, och att detta bidrog till att hon inte på allvar såg sig om efter någon äktenskapspartner utan klarade sig själv.

Släktskap med George Sand

Tyvärr försvann Auroras memoarer i början av detta sekel; de skulle kanske gett relief åt hennes inställning i kvinnofrågor. Intressant att notera är hennes släktskap med en av romantikens frigjorda kvinnogestalter.

Via Auroras och Augusts utomäktenskaplige son Moritz, fältherre i fransk tjänst, inleddes en släktgren varifrån George Sand (1804–76) härstammar. Hennes frökennamn var Aurore Dupin. Pseudonymen förskaffade hon sig i samband med romanen Indiana, som innebar hennes genombrott som författare.

Boken är en ljungande protest mot de sociala konventioner som binder en kvinna till sin man och ett försvarstal för en hjältinna som överger ett misslyckat äktenskap och finner kärleken.

George Sand fick ett rykte som liknade Auroras; hon hade många kärleksförbindelser, bland annat med Frédéric Chopin, vilket intresserade hennes samtid minst lika mycket som hennes litterära alster. Hennes berättelser handlade inte bara om frigjorda kvinnor utan också om samhällets utstötta. Med åren blev hon alltmer konservativ och moralistisk.

Aurora följde sin egen väg

För att till slut återvända till Aurora von Königsmarck, så kan vi fastslå att bilden av henne som lättsinnig kokott är en typisk produkt av 1800-talets maskulina historieskrivning. Kvinnor som hon – och som till exempel drottning Kristina – var udda; för sin tid emanciperade kvinnor som störde historikerna. Båda var ogifta, båda följde sin egen väg, och de trängde in i mannens revir genom sin företagsamhet och bildningstörst. Det hade man haft svårt att förlåta dem.

Publicerad i Populär Historia 5/1999