Söndagen den 24 januari startade jazzklubben sin serie med levande jazz på fritidsgården ARBIS. Idén är att erbjuda lokala förmågor tillfälle att träffas och jamma inför publik. Som stimulerande inslag har några solister inbjudits. Den första gången gästade Motala Storband klubben. Vi saxar ur pressen och finner i Folkbladet Östgöten: BRA START I LINKÖPING FÖR JAZZOTEKET PÅ ARBIS.
Ett hundratal personer hade kommit till den första konserten och det var ett av Sveriges bästa storband som gav prov på några av de stora numren…
Orkestern spelade brilliant…
Östgöta Correspondenten skrev följande:
GOD START FÖR NYA JAZZKLUBBEN!
…Hustrion inledde kvällens övningar och rönte stor uppskattning. Motala Storband avlöste med låtar av Basie och Ferguson, och som vanligt är man benägen att säga, klingade det utan större anmärkningar…
Den 31 januari var det dags för en ny träff på Arbis, den här gången med huskompet Carl Otto Ousbeck p, Ragnar Elswort b och Bengt Göransson dr. Kvällens solist var ingen mindre än Kenneth Arnström. Känd för alla genom sina insatser i Kustbandet. Snart även med Sumpens Swingsters. Den mannen är helt enorm. Han kan allt från tidigaste jazz till modern popmusik. Den här kvällen tvingades han att anpassa sig till komptrions swingidiom — endast en låt hade han spelat förut — men den musikaliska begåvningen han besitter gör att det gick utmärkt. Er som är lite skeptiskt inställda till jazzmusiker skulle jag vilja rekommendera att engagera Kenneth. Han kommer punktligt och spelar tills publiken går hem. Att han dessutom är en lika varm och skön personlighet som musiker avgör saken.
Den senaste Arbisaftonen hade vi efter ett halvt nervsammanbrott /tågstrejken/ lyckats engagera Marlene Widmark. För kvällen hade vi förutom komptrion engagerat altsaxofonisten Alf Hjort, som den här gången spelade mer återhållsamt och moget än man brukar höra honom. Pianisten Ousbeck var dessutom i bästa form vilket utgjorde bra grund för vokalisten. I ett tidigare nummer av Jazznytt har jag uttryckt mig i berömmande ordalag om en LP hon gjort med Teddy Nilson. Om den berättar hon att den gjordes i största brådska från skivbolagets sida och att upptagningen av henne är helt torr och fri från välgörande teknisk “brush up”. Det är alltså på så vis det går till när stora skivbolaget gör en platta med en debutant. Jag vill betona att det är mina egna kommentarer och att man får vara tacksam för vad som bjuds så länge som kommersiella intressen styr skivproduktionen. Nåväl hon kom alltså till Linköping en söndag i början av februari och den lilla men intresserade publiken undrade lite till mans om det skulle låta som på plattan eller ej. Efter några låtar skingrades all undran: Marlene Widmark visade sig vara rent gigantisk. De gånger när kompet hade lite svårt växte hon ut och bar musiken alldeles ensam. Hon sjunger inga lätta låtar precis, men hela tiden rätt och med den där underbara pulsen som ger jazzmusik dess speciella karaktär. Mina favoritlåtar: I Let A Song Go Out Of My Heart, och I Had The Craziest Dream Last Night, tyckte jag naturligtvis var bäst men det är synd att nämna någon särskild melodi ur hennes jätterepertoar.
Snart skall hon åka ner till Köpenhamn för att sjunga med Ben Webster, som tydligen också diggar Marlenes sätt att sjunga. Denna uppfattning hoppas jag att snart dela med fler än Teddy Wilson, Ben Webster, Kenny Dorham, Joe Harris och andra.

Kenneth Arnström