Södertälje sent 1980-tal. Det är några timmar efter midnatt när jag står vid garderoben på en av stans nattklubbar för att hämta ut min jacka. Plötsligt kommer en av dörrvakterna springande. ”Batongerna, batongerna”, flåsar han. Mannen i garderoben ger honom två baseballträn i metall. Sedan händer allt väldigt snabbt. Bråkstaken som trängt sig förbi vakterna in i klubbens entré står högst upp i trappan, inte mer än ett par meter från mig, och skriker något när baseballträet träffar honom med full kraft rakt i huvudet. Allt tystnar på en sekund.
Jag glömmer aldrig hur det lät när när det tunga metallföremålet träffade skallen. Det var första gången jag såg potentiellt dödligt våld på nära håll. Känslan var overklig. ”Att sådant kan hända i Sverige”. Det ryktades om att dörrvakterna var inlånade från Stockholm, som om det skulle förklara deras beteende. Men händelsen följde hur som helst med mig länge.
Skjutningar var avvikelser
Visst hände det även då att det avlossades skjutvapen som dödade människor. Mordet på Olof Palme 1986 är det uppenbara exemplet. Stureplansmassakern och fänriken Mattias Flinks massmord i Falun i mitten av 1990-talet var två sådana händelser som satte djupa avtryck. Men skjutningar betraktades som avvikelser och omskrevs i medierna i veckor, månader och ibland år efter.
Men någonstans under 2010-talet började skottlossningar i gangsterstil bli så vanliga att de rapporterades mer pliktskyldigt dagarna efter och kanske inte så mycket mer. En orsak till att vi hamnat här var en oförmåga, kanske rentav en ovilja, att se mönstret som sakta växte fram. Argument som: ”Vi har inte fler mord per invånare än andra länder” eller ”mäns våld mot kvinnor är ett större problem”, har varit ofta återkommande.
Det som gör det svenska skjutvapenvåldet så potentiellt farligt är sättet det sker på och den långsiktiga utvecklingen.
Så kan man naturligtvis resonera. Våld i nära relationer är ett mycket allvarligt problem och Sveriges mordstatistik är fortfarande inte påfallande värre än i många andra jämförbara länder. Finland har exempelvis fortfarande fler mord per 100 000 invånare än vad Sverige har – även om gapet minskar. Det som gör det svenska skjutvapenvåldet så potentiellt farligt är sättet det sker på och den långsiktiga utvecklingen. För medan det typiska mordet i Finland sker på landsbygden, med stickvapen och under inflytande av alkohol är det alltmer typiska mönstret i Sverige ett helt annat: Unga förövare som dödar andra unga personer, inte sällan i offentlig miljö med enorma risker för utomstående.
Fatal kombination
Ett land som fostrat så många unga som helt tycks sakna empatisk förmåga och framtidstro står inför enorma problem. Flera av de senaste årens dåd visar på den här farliga trippelkombinationen av stor tillgång på skjutvapen, dödlig klantighet och total likgiltighet inför konsekvenserna. Vid förra sommarens masskjutning i Farsta i Stockholm avlossades över 20 skott med ett militärt höghastighetsvapen mitt på eftermiddagen, på ett torg där massor av människor rörde sig. Rättegången pågår just nu där fyra unga män står åtalade för två fall av mord och 17 mordförsök. Ingen av dem som träffades av kulorna ska ha varit de egentliga måltavlorna.
När skjutvapenvåldet alltmer ser ut så, inser var och en att risken för eskalering är överhängande. Dagens antal offer för dödligt våld – drygt hundra per år – kan snabbt mångfaldigas. Men än värre är den rädsla och otrygghet som följer i spåren på den här typen av brottslighet. I så måtto har den samma effekt på samhället som terrorism – den injagar fruktan i befolkningen. Utvecklingen i exempelvis USA borde tjäna som ett avskräckande exempel.
Kopplingen till invandring
Jag tror att en faktor som hållit oss tillbaka är den växande insikten om att gangstervåldet är så tydligt förknippat med invandringen. Det går inte att blunda för att en övervägande majoritet av dem som dödar och dödas i skjutningarna själva har invandrat eller är barn till invandrare. Den som tydligt satte ord på det riskerade att framstå som rasist. Idag är vi förbi sådana förenklingar men har tappat mycket tid på vägen.
På grund av det jag beskriver ovan har samhällets åtgärder mot problemet ständigt legat flera steg efter – de har kommit för sent och med facit i hand inte heller varit tillräckligt genomgripande.
Kvartals övertygelse är att robusta fakta och en osentimental redovisning av verkligheten så som den ser ut är grundläggande för att Sverige som land på allvar ska kunna vända utvecklingen. På kvartal.se/skjutningar får du från och med nu tillgång till statistik i realtid över antal skjutningar, antal skadade och antal dödade.
Vi är övertygade om att det enda sättet att komma till rätta med det här är ett offentligt samtal baserat på korrekta fakta, utan skygglappar.
Du kan själv se skjutningarna på en interaktiv Sverigekarta som uppdateras när nya dåd inträffar, och gå tillbaka flera år i tiden för att följa utvecklingen. Du hittar även all data på kommunnivå.
I anslutning till statistiken publicerar vi fördjupande texter om gängkriminalitetens utveckling samt återkommande kommentarer från kriminologen Manne Gerell vid Malmö universitet, som kommer att kommentera statistiken och utvecklingen i Kvartal.
Vi på Kvartal är övertygade om att det enda sättet att komma till rätta med det här – vår tids kanske största och mest akuta samhällshot – är ett offentligt samtal baserat på korrekta fakta, utan skygglappar.
Gå till kvartal.se/skjutningar – och tänk själv.