LISBETH LUNDAHLberättar om sitt spännande liv på landet. Läs henne varannan vecka här i Året Runt.
LisbethsKÅSERI
Trenchcoaten är inne, läser jag och frågar mig förvirrat: Har den varit ute? Kanske mer eller mindre het, men att gå klädd som Humphrey Bogart och Ingrid Bergman i deras glansdagar kan väl aldrig vara fel?
Den som levt ett tag vet ju att allt kommer tillbaka. Safarilooken. Uniformsmodet. Seglarstilen. De vida jeansen, de raka jeansen och de supertajta som får blodet att stasa sig i benen. Vi som äger den övre medelålderns mödosamt erövrade självförtroende kan lugnt välja den stil vi gillar och hålla fast vid den. Då och då är den populär. Dessemellan är vi kanske lite ute men åtnjuter å andra sidan respekt för att vi kör en konsekvent linje och inte spär på överkonsumtionen genom att ideligen köpa nytt.
Man ska vara försiktig med att göra sig av med kläder. För så länge modebranschen styrs av trender kan vissa typer av plagg vara försvunna från hyllorna i långa perioder. Jag tänker med fasa på åren när det inte gick att hitta en t-shirt som räckte ner över naveln eller vintern när alla festkläder skulle vara grå. Betonggrå. Att hitta en färgglad blåsa till nyårsafton var bara att glömma.
Jag har aldrig varit en nitrisk utrensare och hade lyckligtvis kvar några gamla normallånga t-tröjor. Så jag slapp gå runt och visa en decimeter mellangärde vilket inte hade varit uppbyggligt för omgivningen.
För att inte tala om de höga trosorna. Jag var lycksalig när de kom tillbaka efter många år ute i iskylan. För säkerhets skull har jag hamstrat ifall de åter skulle bli bannlysta från klädkedjorna. Jag minns ju en tid när underbyxan mest var ett symboliskt plagg. Minimalt, obekvämt och med ett löjeväckande kvadratcentimeterpris.
Ville man ha något lite mer täckande än ett snöre fick man
